En bok om herrgårdsspöken låter intressant. Man tänker sig den klassiska kusligheten uppblandad med mer undersökande delar som granskar rimlighet och trovärdighet, som grundligt utreder bakgrunden till vissa spökhistorier medan andra kanske inte låter sig förklaras och lämnar det där härliga mystiska skimret efter sig. Och enligt inledningen är detta Peter Ullgrens uppdrag, han ska demonstrera hur herrgårdskulturens spöken gestaltats under olika tider och hur de etablerats i film och litteratur. Han anger också en självterapeutisk orsak och bekänner sig till den fjärde av dessa grupper:

1. De som både tror på spöken och är rädda för dem.
2. De som varken tror eller är rädda.
3. De som tror på spöken, men inte är rädda för dem.
4. De som inte tror, men ändå är rädda för dem.

Själv kvalificerar jag också till fyran, men över huvud taget tror jag inte läsarens placering avgör om man gillar boken eller inte. Det är inte där problemet ligger.

Herrgårdssveriges mesta spöke är Pintorpafrun, som i livet hette Beata von Yxkull (1618 – 1667). Hon är representativ för sina kollegor, vita damer och svarta fruar, då hon blev änka och själv fick råda över godset Pintorp i Södermanland. Detta är kännetecknande för de flesta av våra adelsdamer som blivit herrgårdsspöken: kvinnor vars män dött så att de fått maktpositionen och kunnat styra över tjänstefolk och tillhörande omgivning av torpare och bönder. Frun som mest stannade på godset hade i regel längre livslängd än herren som ofta for runt på krigsuppdrag eller politiska äventyr. Om den nyblivna änkan då hade sinne för affärer och företagsamhet kunde hon på eget initiativ upprätthålla ordningen och styra med samma järnhand som sin forne make, och härav kommer mytbildningen enligt Ullgren, av att en kvinna plötsligt blir den styrande. En kvinna som herre måste onekligen ha varit kontroversiellt och uppseendeväckande, och således börjar myter och skräckhistorier gro bland kuvade torpare och bönder. Pintorpafrun ska ha varit en ohyggligt grym godsägarinna och hennes spökhistoria slutar med att djävulen dansar med henne tills hon blöder innan han drar henne med sig ner i det svavelosande hålet. Det är en bra berättelse, men sammantaget håller inte bokens kuslighet hela vägen.

För det som först bedrövar en är när man upptäcker att själva spökhistorierna inte är särskilt intressanta. Ofta rör det sig bara om någon som helt enkelt går igen, och sägs ha visat sig för gäster och tjänstefolk. Ibland agerar de, men det hemskaste de gör är att gripa någon om fotleden, låta en tavla med sitt porträtt på falla i golvet eller knacka någon på axeln. Eller så gäller det blodfläckar som inte låter sig tvättas bort och klockor som stannar på dödsdagar. Spökhistorierna inte kommer till sin rätt i Ullgrens sammanfattningar, den här typen av berättelser med övernaturliga inslag förlorar mycket på att detaljer, miljöbeskrivningar och andra berättartekniska grepp utelämnas. Inte heller de skildringar av ögonvittnen som redovisas genom brev, dagboksanteckningar och intervjuer av folklivsforskare ger något starkare intryck, utan passerar istället ganska obemärkta.

Bokens andra dimension är skildringen av dåtiden. Det handlar om klasskillnader, orättvisor, adelspolitik och livet på herrgårdarna under 1600-talet och framåt. Den här delen borde ha kryddat läsningen med rätt mått av realism, men stupar på att redogörelserna är för grunda och nöjer sig med att berätta saker man själv lätt räknar ut eller vet sedan grundskolans historialektioner. Och lika illa däran är avdelningarna om hur spökena etablerats i film och litteratur. Texterna om film består mest av redovisningar av svartvita 50-talsproduktioner med recensionsutdrag och skådespelarlistor, medan delarna om litteratur utgörs av små, sporadiska referenser till Dante och olika gotiska romaner. Visst är hänvisningarna relevanta, men liksom historiedimensionen är de grunda och outtömmande. De ger helt enkelt inget.

Ja, jag hade en stor förhoppning om boken men den har tagits ur mig. På ett olyckligt sätt hamnar Ullgrens fokus mellan tre stolar – mellan rena spökhistorier, mellan en historisk aspekt, och mellan den filmiska och litterära delen. Boken hade tjänat mycket beröm på att begränsas till en av delarna och djupdykt i denna. Det enda som gör läsningen dräglig är att själva ämnet ger ett genuint och svårfrånkomligt intryck av mystik. Spöken är alltid intressanta och jag fortsätter precis som innan att vara rädd för dem utan att tro på dem.