De har tillskrivits utförliga släktbiografier, deras påstådda resor har beskrivits liksom deras fromhet och ondska. Skildringarna går dessutom ofta isär och de tidigkristna dokument som påträffats ger långt ifrån några entydiga svar. Olika grupper har således antingen helgonförklarat eller förpassat dem till helvetet.

Förklaringen till dessa uppblåsta historier finner Harrison i den bibliska potentialen och karaktärernas lockande placering. Genom att personerna fanns omnämnda i den viktigaste av skrifter, i närheten av huvudpersonen, kunde helt enkelt inte de tolkande, berättande och manipulerande skriftställarna lämna dem därhän. Det var omöjligt under senantiken och medeltiden och det är fortfarande lika svårt att låta det som står stå för sig självt. Som exempel på det nämner Harrison bland annat Dan Browns Da Vinci-koden och Mel Gibsons The passion of the Christ. Liksom medeltidens förvrängande krönikörer fabulerar Brown och Gibson fritt efter förlagan och nu liksom då tenderar många att svälja budskapen med hull och hår. Historierna är ju så bra!?

Maria Magdalena var således ingen ångerköpt hora enligt Bibeln, lika lite som Josef av Arimataia kan knytas till den heliga Graal. Bibeln säger heller inget om att Pilatus anammade Jesus läror och det är till och med oklart om Judas verkligen var den förrädare han utpekats som. Dessa efterskapade berättelser, vilka Harrison dissekerar, ger emellertid mycket information om hur den kristna religionen utvecklats.

Förrädaren, skökan och självmördaren är en god sammanfattning av dagens forskningsläge kring de aktuella karaktärerna. Någon helt ny kunskap handlar det inte om. Både själva demaskeringen och analyserna av de mångfacetterade historierna är väl genomförda. Dessutom är Harrisons språk i vanlig ordning lättillgängligt och välformulerat vilket gör det här till en mycket läsvärd bok som också ligger rätt i tiden.