Den första januari 1994 inleddes ett uppror i Mexiko. Bakom upproret stod en gerillagrupp från Chiapas-indianer som kallade sig för ”zapatister” (efter den legendariske mexikanske rebelledaren Emiliano Zapata). Det väpnade upproret kom dock att bli kortvarigt, bara några dagar efter att man inlett det så avslutades det också. Istället kom zapatisterna att försöka kämpa med fredliga medel för samma mål som tidigare.

Runt världen kom zapatisternas kamp att väcka ett stort gensvar. Solidaritetsgrupper etablerade sig till stöd för såväl indianerna i Chiapas i allmänhet, som för zapatisterna i synnerhet. Solidaritetsgrupperna tillhörde en rad olika politiska schatteringar. I den här boken försöker Thomas Olesen analysera det globala solidaritetsnätverk som utvecklade sig.

Olesen argumenterar för att det var såväl tekniska och logistiska faktorer, som subjektiva och politiska skäl, som möjliggjorde att en global solidaritetsrörelse kunde utvecklas. Han beskriver ingående hur nätverket exempelvis byggde upp sin kommunikation över Internet, och utvecklade arbetsmetoder som fungerade utifrån det mediet.

För den som är intresserad av organisationsstrukturer och organisationsteori i ett globalt samhälle är det här möjligen en bok att ta sig an. Samtidigt känns boken inte särskilt överraskande, om man är något bekant med frågan, utan känns mest som om den konstaterar saker som är tämligen uppenbara.

Jag kan också sakna den kritiska granskningen. Boken beskriver olika solidaritetsaktioner, men vilken betydelse fick de egentligen? Var de över huvud taget meningsfulla? Och i vilken mån kan man verkligen tala om en ”ömsesidig” solidaritet i frågan?