Lastbilar.

Lastbilar och allt som de kan frakta, det är återigen vad som står i fokus för David Ericsson. Hans nya roman handlar om hur lastbilschaffisen Jack en dag finner sig arbeta för ett nytt företag. Den österrikiska åkerijätten Eddie Herz har köpt upp det lilla företag han är anställd vid. Det dröjer inte länge innan företaget börjar försöka ersätta allt fler av de högavlönade nordiska chaufförerna med lågavlönade från Östeuropa. Och det är på diverse skumma vis de försöker göra det, för att undvika att myndigheterna utvisar de illegala arbetarna.

Jack dras, inte helt frivilligt, allt djupare in i försök att sätta stopp för Eddie Herz’ skumma affärer, och se till att ett hederligt (läs: svenskt) företag åter tar över driften, så att inte fler utlänningar snor de svenska jobben på oschysst vis. I samband med det tar företaget till allt fulare knep för att stoppa fackets kamp, inte minst utpressning och hot. Huvudintrigen vävs sedan ihop med skildringen av Jacks privatliv, med vacklande politisk övertygelse, kärleksaffärer och svikna löften som centrala drag.

Ericsson skildrar som vanligt lastbilschaffisarnas liv på ett mycket initierat och målande vis. Men när det blandas med bokens intrig blir det mer tillgjort. Framförallt den något svartvita bild som framträder av Transport-facket som den goda kraften, mot företaget som den onda. Det primära är hela tiden att bevara de svenska jobben. De rumänska och kaukasiska chaffisarnas situation är mindre intressant – och att de faktiskt skulle kunna tjäna mer på att köra lastbil för en (enligt svenska mått) urusel lön, än de kan hemma, är ett perspektiv som i princip inte existerar i boken.

Men boken speglar därmed på sätt och vis de stora fackens inställning i verkligheten på ett mycket bra vis – något som blev mycket tydligt av Byggnadsarbetarfackets försök att sparka ut "illegala" arbetare från olika byggen. Det är därför synd att frågan om det verkligen är fackets roll att motverka "illegala" arbetare (eller ägna sig åt att, i internationalistisk anda, organisera dem också) aldrig diskuteras i boken.

Boken blir som en brygga mellan realistisk arbetarlitteratur och en lite annorlunda kriminalroman, där fackets ombudsmän får inta den klassiska detektivens roll. Den som älskar deckare kan nog tycka om Taxfree. Den som tyckte om Ericssons tidigare böcker kan nog få sin skäppa full även här. Men jag kan inte tycka att blandningen blir helt tilltalande.