Krönika

Det svenska OS-landslaget i konst

Trekamparen Ulf Lundell

Tänk dig om det svenska OS-landslaget även bestod av ett konstlag med arkitekter, författare, musiker, målare och skulptörer. De svenska författarhoppen står till Stig "Slas" Claesson (skönlitteratur), Bruno K. Öijer (lyrik) och Lars Norén (drama). Sedan finns förstås även en massa underkategorier i de olika grenarna, som till exempel deckare, noveller, fakta.
   De konservativa gubbarna i IOC har ännu inte godkänt grenarna science fiction och serier. Men det snackas om att det ska bli ändring på detta till nästa OS. Inte heller Linda Skugge fick en plats i författarlaget eftersom dagböcker inte räknas som en innovativ litteraturform, jämförelser med bangolf och kast med liten boll har gjorts av det Svenska Författarförbundet.
   En ganska underlig och underhållande tanke.
   Ulf Lundell ställer upp i trekampen som författare, musiker och målare. Med lite träning skulle han säkert också klara av att dreja en och annan fallossymbol i lera. Som skulptör, alltså.
   På läktarna hejar den svenska klacken: Uffe! Uffe! Uffe!
   Allas vår Uffe. Vårt säkraste medaljhopp. Denna fantastiska allkonstnär.
   På löpsedlarna står det: ”Lundells tegelstenar väger tungt i Aten”
   En ganska underlig och underhållande tanke.
   Men ändå är den inte så långsökt.

Fem konstgrenar introduceras

Mellan åren 1912 och 1948 var detta nämligen möjligt. I grova drag i alla fall. I samband med de första Olympiska Spelen i modern historia, år 1894, kläckte fransosen Baron Pierre de Coubertin idéen om att kombinera sport och konst, kropp och själ. Sedan dröjde det fram till 1906 då baronen arrangerade ett möte i Paris mellan medlemmar i IOC och representanter i olika artistföreningar. Där föreslogs det att IOC skulle organisera konsttävlingar i fem grenar: arkitektur, litteratur, musik, målar- och skulpturkonst. Enda regeln var att de olika konstverken skulle vara inspirerade av sport.
   Saken var dock ett faktum. Konsten skulle inta sportarenan.
   Redan till nästa OS, i Italien 1908, var det meningen att konstgrenarna skulle introduceras som en ny tävlingsform i olympiska sammanhang. Men det hela gick i stöpet på grund av finansiella problem och tidsbrist. Baronen gav ändå inte upp hoppet utan såg till att premiären istället skedde i Stockholm 1912. Även om svenskarna till en början var lite skeptiska till idéen att tävla i konst så gav de till slut med sig. Tyvärr blev det hela en smärre besvikelse då endast 35 artister skickade in sina alster, men guldmedaljer delades ut i alla fem grenar.
   Under efterkrigstiden hamnade konsttävlingen lite i skymundan och man tog inte detta nya inslag på allvar förrän i de Olympiska Spelen i Paris 1924. Hela 193 artister ställde då upp. Efter det här började det hela växa så att det knakade. I Amsterdam 1928 visades över 1100 konstverk upp i museumet, och då är inte ens deltagarna i litteratur, musik och arkitektur inräknade. Man utökade även antalet grenar genom att tillföra underkategorier till fyra av de fem tävlingsgrenarna. Artisterna fick dessutom sälja sina alster när utställningen var över, men detta kritiserades eftersom det stred mot IOC:s amatörpolicy, vilket innebär att alla deltagare måste vara amatörer.
   På grund av det dåliga ekonomiska läget i världen och det långa avståndet till Los Angeles var antalet deltagare i sportgrenarna färre i OS 1932 än 1928. Konsttävlingen led däremot inte av problemet, deltagarantalet låg på samma nivå som sist och utställningen i Los Angeles Museum of History, Science and Art lockade uppemot 384.000 besökare.
   Konsttävlingar hölls även i Berlin 1936 och London 1948 med hyfsad framgång, trots att deltagarintresset hade sjunkit avsevärt.

Konsten är död, länge leve konsten

År 1949 presenterades en rapport på IOC:s möte som kom fram till att i stort sett alla deltagare i konsttävlingarna var professionella utövare, och därför borde tävlingen avskaffas och ersättas med endast en utställning där inga priser och medaljer skulle delas ut. Detta satte igång en het debatt inom IOC. Och på ett möte 1951 bestämde man att fortsätta med tävlingarna i Helsingfors 1954. De finska arrangörerna påstod dock att tiden inte räckte till och varken tävlingar eller utställningar anordnades.
   Frågan om konsttävlingarnas vara eller inte vara fortsatte att diskuteras samma år inom den olympiska rörelsen, efter en omröstning beslutade man sedermera också att i framtida OS ersätta tävlingarna med utställningar. Huvudorsaken till beslutet var att konstutövarna inte ansågs uppfylla IOC:s amatörpolicy. Flera försök att återinföra konsttävlingarna har gjorts, men utan framgång.
   De Olympiska Spelen är hursomhelst fortfarande förenade med konstutställningar. Riktlinjerna och reglerna (s.k. Olympic Charter) för att arrangera ett OS kräver att värdlandet måste inkludera ett program med kulturevenemang under spelens gång.
   På så sätt lever konsten vidare i OS-sammanhang.

Appendix

Just det. Glömde nämna att Per Hagman och Annette Kullenberg brände sina OS-chanser i det svenska konstlandslaget när de missade sitt flyg till Grekland. De söp sig fulla i vänthallen på Arlanda. Men ingen skada skedd, lika glada var de för det. Och gladast var nog förbundskapten Horace Engdahl.
   Så var det med den ganska underliga och underhållande tanken.

Källa: wordIQ.com – Art competitions at the Olympic Games

Mikael Lehikoinen

Publicerad: 2004-08-19 15:46 / Uppdaterad: 2004-08-19 15:46

Kategori: Krönika

2 kommentarer

Baron Pierre de Coubertin var väl även grundaren till de moderna olympiska spelen.

adam Oregistrerad 2004-08-23 12:45
 

adam: Stämmer bra det.

Mikael Lehikoinen Medlem 2004-08-23 15:35
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?