USA är ett imperialistiskt land, vilket syns tydligt i landets utrikespolitik gentemot länder som exempelvis Irak. Det är väl enkelt uttryckt tesen i den här nätta, lilla boken.

Nej, den här boken är faktiskt inte så särdeles dålig. Tvärtom, är man intresserad av en argumentation kring att USA bedriver en politik som kan beskrivas som just imperialistisk, då är detta en schysst liten bok som sammanfattar argumentet tämligen väl. Men hur ofta behöver man det? Hur innovativt är den tanken egentligen, på en skala?

Välbelagd kan man inte heller beskylla den för att vara. Fakta saknas i hög grad utan boken domineras av åsikter och tyckande. Panitch & Gindin tillför dock inte debatten några nya tankar. Tvärtom idisslar de samma saker som vänstern har dragit ett par gånger under årens lopp. Och självklart känner sig författarna tvingade att hänvisa till marxism-leninismens historiska portalfigurer. Vilket ger ett – milt uttryckt – dammigt intryck.

Boken känns inte heller så engagerande – författarna har väl skrivit om det ett par gånger förut, kan man tänka. Det mest engagerade de presterar är när de kritiserar Michael Hardt och Toni Negri, för deras omtalade bok Empire. Kanske beror det på att Hardt & Michael faktiskt försöker tänka nya tankar, inte bara rapa upp samma sak som förut?

Och eftersom författarna bara kritiserar allt och alla, utan att komma med ett enda förslag på lösning eller åtgärd som kan förbättra någonting som helst här i världen, så känns den därtill föga uppbyggelig.

Om du – trots detta – ändå skulle få för dig att läsa något besläktat, kan du läsa boken The new imperial challenge, som Panitch är en av redaktörerna av – och som denna bok är ett utdrag från. Den innehåller uppsatser som är intressantare än just denna.