Till att börja med kan jag berätta att jag hyser ett enormt stort agg mot USA. Och för att vara lite politiskt korrekt, detta agg riktar sig först och främst mot det amerikanska systemet, alltså inte folket.

Att då läsa en bok som attackerar detta land (med sitt motbjudande system!) är ju inte direkt en jobbig uppgift. Tvärtom. Sedan att en amerikan skrivit den gör ju inte saken varken jobbigare eller sämre. Michael Moore a.k.a. "Shame on you, Mr. Bush!" gör slag i saken och angriper hela systemet på en gång. En tuff match. Alla kunde ha vänt Moore ryggen till och spottat honom rakt i ansiktet, men så blev det inte. Boken blev en försäljningssuccé – inte minst i USA. Härligt.

Har amerikanarna kastat sina skygglappar och börjat se världen med andra ögon? Svårt att säga. En ensam bok har nog svårt att mäta sig mot den mäktiga amerikanska mediamaskinen som går på växeln twentyfourseven och kablar ut en ganska stereotyp bild av samhällsklimatet till sitt folk. Tråkigt men sant. Men all ära åt Moore som ända kämpar vidare – en kamp som, i brist på andra liknelser, bara kan jämföras med David och Goliats fajt. Liten möter störst, liksom.

Glöm allt vad rättvisa och jämlikhet heter, välkommen till imperialisternas värld som styrs med rövslickeri och dollars.

Egentligen är inte Korkade vita män något renodlat journalistiskt verk, ambitionen ligger mer på att flörta med sina läsare och få dem att dra på smilbanden. Själv är jag inte så förtjust i stilgreppet, men kanske är det en nödvändighet för att få de mest hjärntvättade skeptikerna att haja läget. Då är alla medel tillåtna. Och man ska aldrig underskatta humorn som redskap.

Moores aldrig sinande förakt mot familjen Bush får stort utrymme i boken. Det ökända presidentvalet år tvåtusen som avgjordes i delstaten Florida är ett riktigt smaskigt stycke läsning. Här går Moore loss med hela sitt artilleri. Han släpper den ena bomben efter den andra. Det luktar århundradets skandal så långt alla våra mänskliga sinnen (inklusive det sjätte!) kan förnimma. Det vore lätt att avfärda det hela som rena konspirationsteorier, men herregud, det är praktiskt taget omöjligt. Inte ens en lågstadieelev som precis lärt sig att läsa kan förbise det faktum att De Förenta Staternas President, George W. Bush, fuskade till sig sitt ämbete. En ren skandal, milt sagt.

Moore har en förmåga att blotta sig själv, han gläntar på dörren till sitt privatliv och låter läsaren ta del av hans egna brister, och därigenom blir attacken mot etablissemanget mer trovärdig. Tjusigt. Men det är dock som dokumentärfilmare Moore gör sig bäst, då kommer hans ironi till sin fulla rätt. I bokform blir den emellanåt lite travande, särskilt all extra fakta som förekommer i små rutor samt alla punkter som han radar upp ovanpå varandra. I längden blir inte det så kul läsning.

Humorn har jag också vissa invändningar emot. Den gör sig bra i små doser på tv/film men när man läser en bok som i alla fall tar ex antal timmar så blir skämten ganska taktlösa till slut, mer åt kiss- och bajshållet. Roligt ett tag, tråkigt i längden.

Nåväl, Moore är ett finfint startskott för den som vill läsa om hur ett riktigt, riktigt ruttet system funkar. Det är lättsmält, hyfsat roligt och upplysande läsning. Därefter bör man leta upp den mer tungjobbade Noam Chomsky. Det är en snubbe med ett aldrig sviktande samhällsengagemang, i flera decennier har han redan kastat kritiska molotov coctails mot Vita Huset och dess administration. Långt innan Moore knappt ens var påtänkt.

Men allt beröm till Moore, kämpa vidare!

Det behövs.