När prosalyrik är som bäst kan texten ibland uttrycka det som man faktiskt känner. Allt det som inte direkt har en definierad början och ett konkret slut. För visst är det ganska sällan som man kan avgränsa det allra svåraste så väl att det faktiskt kan förklaras med rak ordföljd.

Åsa Ericsdotter behärskar versmåttet till fullo. Hennes uppbrutna meningar där satser trasslat in sig i varann är tillbredden fyllda av innehåll. Jag känner igen mig hela tiden och tror alltid att jag fattar precis fastän det där jag fattar skiftar för varje gång jag läser Tillbaks.

Mest vet jag att den handlar om män. De män som finns, har funnits eller fattas har en stor plats i det sammelsurium av händelser och upplevelser som bildar självet i dikten. Aldrig kommer oidipuskomplexet att släppa taget helt. Den frånvarande fadern kommer alltid att vara närvarande i saknaden. Uppväxten där någon fattats i den heteronormativa bilden av familjen kommer naturligtvis att prägla beteendet när det gäller de andra männen i livet.

Det är flera uppbrott som ryms i denna tunna volym. Pappan som inte finns i familjen längre och älskaren som inte kan satsa utan kommer och går, alltid med samma förlamande smärta som följd. För hur ska ett uppbrott vara möjligt när allt är hoptrasslat och det inte finns något som inte påminner om honom, han som gick. Frågan är ju om det är möjligt att lösa sig ur alla dessa minnen och band och glömma när hela tillvaron är en påminnelse. Dessutom har det gått så långt att det inte finns någon väg tillbaka för allt som var är nu på låtsas.

Det är ohyggligt lätt att känna igen sig men det är inte det som gör Tillbaks så stark, den har en förmåga att stå för sig själv och en berättelse att förtälja, vilket ger texten den bakgrund den behöver. Språket är frankt och det går fram. Både flickan och kvinnan följs åt genom dikterna. Åsa Ericsdotter sätter ord på kärlekens baksida men också på sveket som är oförlåtligt.

Jag är inne på min fjärde läsning av Tillbaks och blir mer och mer fäst vid den. Hade tänkt att låna ut boken till en vän när denna recension var färdigskriven men frågan är om jag kommer att kunna skiljas i från den på ett tag. Att läsa den är ett måste.

Har man dessutom inte läst Oskyld (1999) och Kräklek (2002) så har man flera pärlor kvar att upptäcka.