Recension

: Post-Soviet chaos
Post-Soviet chaos Joma Nazpary
2002
Pluto press
9/10

Bardak – marknadsekonomiskt kaos

Utgiven 2002
ISBN 0745315976
Språk Engelska

Om författaren

Joma Nazpary är forskare vid University of London.

Sök efter boken

Vem känner till exakt var Kazakhstan ligger – upp med en hand? Efter Sovjetunionens fall uppkom en rad nya (eller nygamla) statsbildningar, och en av dem var Kazakhstan. Och precis som många av de andra Sovjet-republikerna, så kastades det landet in i ett kaos efter kollapsen. Ekonomin sjönk som en sten; korruption och kriminalitet bredde hastigt ut sig i samhället; och en liten, nyrik elit tog över makten över det mesta av samhället.

I den här boken försöker Joma Nazpary beskriva hur världen ser ut för några av de värst drabbade, och mest sårbara, grupperna i det kazakhstanska samhället. Det är en deltagande studie, som i mycket hög utsträckning bygger på intervjuer med olika personer han har kommit i kontakt med.

Det som kännetecknar Kazakhstan, menar de han talar med, är bardak – totalt kaos. Landets rikedomar har stulits av en liten elit – privatiseringarna skulle gå ärligt till, men har i praktiken enbart handlat om korruption och stöld. Allting – från vanlig handel till utbildning – bygger i dagens läge på mutor. En professor kräver mutor av sina lärare för att de ska få ha kvar tjänsten. Läraren kräver i sin tur mutor av eleverna för att de inte ska underkännas. Och elever kräver mutor av varandra, i ett system enligt djungelns lag.

Arbetstillfällen har försvunnit helt, och arbetslösheten är stor. Människor som tidigare hade sparat pengar är idag helt utblottade på grund av inflation, korruption och stölder inom stats- och bankväsendet. För att överleva tvingas människor ta till allt mer desperata metoder – allt ifrån kriminalitet, till prostitution. Att vara en säljare på de spontana marknaderna är också något nytt i det post-sovjetiska samhället. Och i takt med att våld och kriminalitet har brett ut sig, har också känslan av osäkerhet och vilsenhet uppkommit. Tidigare, säger många, fanns det en framtid att se fram emot – men inte nu längre. Kvinnoförtrycket är hårt, mycket hårt. Och de etniska motsättningarna sjuder under ytan – majoriteten (kazakher) såväl som minoriteter (ryssar, uzbeker, tatarer osv) är mycket rasistiska – både gentemot varandra, och mot andra folkslag (fr.a. afrikaner).

Inte så konstigt, kanske, att konspirationsteorierna flödar. Egentligen, tror många, handlade glasnost och perestrojka inte om frihet – utan om att Gorbatjov sålde ut landet till den ”vilda kapitalismen”. Så paradoxalt nog är Gorbatjov den mest hatade personen hos alla de Nazpary pratar med. Och ännu mer paradoxalt – längtan tillbaka till det forna Sovjet är stor. Mycket stor. Det här, menar Nazpary, måste man ta på allvar. Vi kan inte från väst sitta och fördöma dessa personer som längtar tillbaka, utan inse vad de faktiskt hade i socialismen – ett välfärdssamhälle och på många sätt ett rikt materialistiskt samhälle, även om stora brister fanns på många områden – och vad de idag har förlorat. För det är just vad de flesta har gjort; förlorat. Den frihet man har fått är oftast enbart skenbar. Tidigare kunde en normal medborgare inte handla vissa varor därför att de inte fanns (eller var begränsade till eliten), nu kan man inte handla varorna trots att de finns.

Men det finns också hopp. Nazpary visar att människorna spontant inleder samarbete med varandra i olika nätverk, för att motverka marknadskrafternas förstörelse och kaos. Nätverket fungerar som en försäkring – torghandlare som hjälper varandra med försäljningen, arbetare som hjälper varandra att finna arbete osv.

Det är en strålande, och skrämmande, beskrivning av ett land i upplösning. Det är frukansvärt att läsa hur lite de som genomdrivit marknadsreformerna verkar ha brytt sig om konsekvenserna för vanliga människor. Och Nazpary balanserar skickligt mellan att visa på det positiva som ändå fanns i det forna Sovjet, och allt det negativa. Det är en ytterst mänsklig bok, där det enda som i någon mån irriterar mig är att Nazparys deltagande studie inte är särskilt kritisk mot sina ”intervjuoffer”. För att ta ett exempel; att bilda konspirationsteorier gentemot bl.a. Gorbatjov kan väl vara ett smidigt sätt att slippa undan sitt eget ansvar. För hur många människor var det ändå inte som stödde övergången från Sovjets planekonomi, till den västerländska drömmen? Det är ju lätt att vara efterklok, och man inser sällan vad man har förrän man har förlorat det. Men istället för att tvingas inse att man själv faktiskt hade fel i tron på den underbara marknaden, så är det ju lättare att säga att man blev lurad av en konspiration…

Textutdrag (Visa/göm)

Klas Rönnbäck

Publicerad: 2003-07-04 00:00 / Uppdaterad: 2009-12-12 15:31

Kategori: Recension | Recension: #789

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?