Globaliseringen är inne på fel spår. Och den allra största skulden till det ligger hos IMF, Internationella Valutafonden. Den institutionen har tvingat igenom strukturella reformer i land efter land, utan att ha brytt sig om konsekvenserna, utan att ha tagit hänsyn till ländernas behov, utan att se om tillräckliga grundläggande fundamenta har funnits för att kunna bedriva en viss politik. Strukturanpassningsprogrammen har byggt på dogmatisk marknadsfundamentalism, inte den pragmatism som skulle ha behövts i många länder. Så är i alla fall fallet, om man får tro Joseph Stiglitz.

Som exempel diskuterar han kriserna i Sydostasiens olika länder – Thailand, Filippinerna, Indonesien. Han behandlar utförligt chockterapin i Ryssland. Och han ställer de länderna mot andra länder, som har tackat nej till ”hjälp” från IMF – Botswana, Etiopien, Kina, Indien, Malaysia. Även om mycket återstår att göra i de senare länderna, så blev deras utveckling inte alls lika katastrofal som somliga länder vilka skulle räddas av IMF. Slutsatsen; IMF:s inblandning är ofta till mer skada än nytta.

För den som vill förstå mycket av de senare årens diskussioner om "globalisering" och olika länders utveckling med kriser och kollapsande ekonomier är Stiglitz bok väl värd läsning. Han beskriver på ett enkelt och lättfattligt vis många av de centrala problemen inom national- och utvecklingsekonomi, även somliga tämligen komplicerade makroekonomiska problem. Samtidigt kan jag ibland tycka att han är lite väl förenklad i sina generaliseringar om vad ”antiglobaliseringsrörelsen” vill och inte vill (och att han dessutom utgår från att ”rörelsen” är motståndare till ”globalisering”).

Mycket av det som sägs i boken är dock egentligen inte så nytt. Folkrörelser har försökt hävda det här under många år, och böckerna på temat är legio. Den stora skillnaden är förstås vem som säger det. Joseph Stiglitz är nämligen inte vem som helst, och minst av allt någon politisk vildbatting. Tvärtom, under många år agerade han ekonomisk rådgivare åt den amerikanska presidenten. Därefter gick han vidare till posten som chefsekonom på IMF:s systerorganisation Världsbanken. För att därefter inneha en professur i nationalekonomi, och bedriva forskning som belönade honom med ”Nobelpriset” i ekonomi.

Att det är Stiglitz som skriver det han skriver väger därför måhända något tyngre än när somliga andra säger samma sak. Men samtidigt kan jag inte komma ifrån tanken att han i någon mån kanske försöker att skylla ifrån sig. Många av de ekonomiska krisprogram han diskuterar genomfördes vid den tid då han själv var chefsekonom vid Världsbanken. Och IMF och Världsbanken har i åratal agerat hand i hand, mot gemensamma mål. Vad tyckte Stiglitz då om den politik som fördes? Vad gjorde han själv? I vissa fall nämner han att han försökte påverka skeendet i en annan riktning. Kanske så. Men man kan inte komma ifrån tanken att en liknande bok skulle behövas även om Världsbankens agerande…