Efter den svenska hiphopens explosionsartade utveckling och stora genomslag de senaste åren var det väl egentligen bara en tidsfråga innan den första boken i ämnet skulle dyka upp. Nu är Mikrofonkåt här.

Författare är musikskribenten Fredrik Strage som tidigare bl a arbetat som redaktör på de numer nedlagda tidningarna Bibel och Pop. Det var också i den senare han skrev sin omtalade sågning av Petters debutalbum Mitt sjätte sinne vilket senare ledde till att Strage fick finna sig bli upptryckt mot en vägg när de båda stötte på varandra på krogen. Men det är något de bägge lagt bakom sig vilket Petter också påpekar i bokens förord.

Mikrofonkåt är inte huvudsakligen en bok om hur den svenska hiphopen uppkom, det sammanfattas i kapitlet med undertiteln ”En svensk raphistoria”. Det centrala är istället de intervjuer och reportage Strage gjort med en mängd svenska hiphopare under ett års tid. Vi får följa med på turnéer, skivinspelningar, ut till förorten och hem till de intervjuade. En del handlar om stora etablerade artister som Feven och Ken, en del om sådana på väg upp, Mobbade Barn Med Automatvapen och Fattaru (som i skrivande stund nu verkar få sitt genombrott med singeln Mina Hundar). Mainstream eller underground spelar ingen roll, alla får komma till tals.

Själv intar Strage en passiv roll där han suger upp allt som sägs och sedan redogör för det på ett både levande och ogenerat sätt. Han låter de medverkande berätta sina historier och föra samtal utan att delta mer än nödvändigt själv. Ett förhållningssätt som är en av Mikrofonkåts stora förtjänster. Just genom att han håller sig i bakgrunden lyckas han många gånger tränga in genom artistfasaden och låter oss istället möta människorna bakom.

Enligt författaren själv handlar boken om ”hur svenskar använder hip hop, om vår fascination för sådant som är svart och amerikanskt”. Så förutom de rena reportage- och intervjukapitlen finns det också ett par avsnitt där Strage själv kliver fram och insiktsfullt analyserar hiphop-fenomen som t ex Jiggy och Wiggers. Inte minst kapitlet om Wiggers (slarvigt sammanfattat: vita som vill vara svarta), som han delar in i sex undergrupperingar är mycket underhållande.

Andra favoriter är när Dogge från The Latin Kings tar med Strage på sightseeing i Botkyrka och det kaotiska och samtidigt lätt tragiska hemma hos-reportaget hos Leila K. Hennes vasstungade kommentarer om ett gäng svenska rappare är, milt uttryckt, inte nådiga.

Fredrik Strage ger oss på ett både initierat och synnerligen underhållande sätt en inblick i den mångfacceterade svenska hiphopscenen. Men Mikrofonkåt är inte bara en oumbärlig bok för alla med det minsta intresse av hiphop. Den har också kvalitéer som gör att den med god behållning kan och bör läsas av så många fler. För framförallt är Mikrofonkåt ett tidsdokument över en kulturyttring som skapas och formas runt omkring oss just nu. En ögonblicksbild av Sverige år 2001.

Ett stycke lysande svensk musikjournalistik.