Det är förmodligen ingen överdrift att etikettera Stonehenge som den mest kända fornlämningen norr om Medelhavet. Monumentet, som är beläget nordväst om Salisbury i södra England, har över en miljon besökare varje år och är upptaget på UNESCO:s prestigefyllda lista över världsarv.

Stonehenge som är konstruerat av stora stenblock uppfördes troligtvis redan under stenålderns sista fas och monumentet är en del av vad som brukar kallas en megalitisk tradition (megalit – stor sten). Det är också troligt att platsen använts och omformats under lång tid.

I den här boken ger enligt baksidestexten Robin Heath "svaret på vem som byggde Stonhenge och för vilket ändamål". Det lät skönt att få klarhet i det på 58 sidor. Det författaren gör är alltså att han med de naturvetenskapliga ansatser han har med sig i sitt vetenskapliga bagage angriper problemen med dessa frågor. Själva uppförandet kan konstateras ha varit otroligt imponerande. Bara att frakta de gigantiska stenarna, vägandes flera ton, måste varit stora företag och vissa av stenarna är hämtade från stenbrott över 40 mil från Stonhenge.

Det som är mest intressant är ändå frågan om varför detta enorma arbete genomfördes? Det hela har varit omtvistat och Heath tillmäter inte de arkeologer av facket som tolkat stenarna särskilt mycket trovärdighet. Han menar att de varit och fortfarande är för låsta och inte ser det som han anser uppenbart: det hela handlar om exakt geometri, stjärnkult och årstidsanalyser.

Detta är dock inget som arkeologerna blundat för eller numera vill avfärda. Att dåtidens människor haft ett stort kunnande om bland annat årstider är vedertaget och finns med i de flesta arkeologiska översiktsverk. Däremot kanske inte merparten av arkeologerna drar lika höga växlar på exempelvis stjärnkulten. Fel eller rätt? Kanske är Robin Heath för dålig på arkeologi eller så är många arkeologer för dåliga på geometri och astronomi?