På omslagets insida står det att Marcel Beyers bok Spioner handlar om ögat och seendet. Det står också att han använder sig av perspektivbyten för att vandra mellan generationerna, mellan det förflutna och framtiden. Och det låter väl helt acceptabelt. Men är det inte.

För Spioner är bland det mest sövande jag någonsin läst. Den historia om en syskonskaras sökande efter sina rötter som faktiskt finns i boken rivs effektivt isär av författarens förmåga att dölja sina karaktärer bakom ett onödigt användande av ”man” och genom att aldrig utnyttja dialogens möjligheter att skapa någon som helst rörelse i texten. Och detta eviga betraktande. Jovisst, ögat och seendet är ett viktigt tema i boken, men man får inte glömma den stackars läsare som skall vila ögonen på texten. Marcel Beyer verkar inte ha skrivit för någon annan än sig själv.

Det känns som om Beyers eget språk tar död på spänningen som möjligen fanns i grundberättelsen. Språket blir ett trögflytande nästan klibbigt medium. Särskilt uppenbart blir detta om man beaktar den enorma mängd av meningar som inleds med ordet ”som”: ”Som vore de rädda”, ”Som skulle vi”… Konstruktionen blir ett försök från författarens sida att förtydliga något som läsaren annars skulle missa. Snällt och omtänksamt skulle man kunna tycka, men jag får snarare känslan av att Bayer genom uppradandet av liknelser försöker skapa någon slags förståelse för det han skriver.

När jag läser vad jag skrivit blir jag förvirrad. Osammanhängande, fragmentariskt, splittrat. Ctrl+A och sedan Backspace. Börja om. Ja, recensionen gör ingen särskilt lycklig. Men i sin ofullständighet så återspeglar den faktiskt mycket väl boken den gör anspråk på att recensera. Därför så låter jag mina tecken vara kvar. Och om ni känner er besvikna över att ha ödslat flera minuter på min kassa recension: Tänk då på mig, som lidit Beyers litterära styggelse under flera bedrövligt dystra timmar.