Miljöfrågan betraktas ibland som en lyx som vi i den rika delen av världen kan kosta på oss. Men i realiteten så är det ofta de svagaste grupperna i samhället – både lokalt, nationellt och globalt – som drabbas hårdast av miljöproblem.

Det finns till exempel ett väldigt tydligt mönster att soptippar och förbränningsstationer ligger i anslutning till fattigare arbetarklassområden, ofta med en hög andel av etniska minoriteter. Samma sak gäller andra sorters miljö- och hälsofarliga utsläpp och avfall, liksom för tillgången till och användningen av naturresurser.

Det här är förstås ingen slump. Fattiga och marginaliserade grupper har ofta väldigt lite inflytande över den lokala politiken, långt mycket mindre än resursstarkare grupper. Och de har sällan råd att flytta bort från ”drabbade” områden, vilket andra grupper har. Billiga markpriser gör det också billigare för ett företag att förlägga nedsmutsande verksamhet till låglöneområden.

Det här har åtminstone i USA gett upphov till en mycket stark och medveten rörelse för ”miljörättvisa”. I den här boken försöker redaktörerna föra diskussionen om miljörättvisa ett par steg framåt. Problemet är dock att den problematiserar debatten på ett sätt som är tämligen irrelevant från en svensk horisont.

Än så länge finns nämligen inte samma rörelse i Sverige, även fast samma mönster säkerligen återfinns här om någon skulle undersöka saken. Det gör att gränsdragningsproblem och liknande diskussioner inte är det första att tänka på. De flesta av exemplen i de olika uppsatserna är dessutom väldigt amerikanska, med liten relevans för andra länder. Ett viktigt ämne, men en bok som i stort saknar relevans för andra än amerikaner, således.