Jag har skjutit upp skrivandet av den här recensionen länge nu. En månad, kanske. Till och med två. Och varför? För att jag har försökt komma på något objektivt och ganska snällt om den här boken, som inte förtjänar att sågas.

Det är ingen direkt dålig bok. Den är välskriven, och… intressant? Philippe Delerm har också skrivit Den första klunken öl och andra små njutningar och Det hade regnat hela söndagen. Sundborn eller dagar av ljus följer samma koncept. Ni fattar vad: En lagom trevlig bok med några droppar sentimentalitet.

Delerm har lyckats med sina eftersträvanden, jag ifrågasätter inte det. Jag ifrågasätter nödvändigheten av att överhuvudtaget skriva en sådan här bok.

Det värsta är att jag inte ens kan såga boken. Det enda man kan säga om den, inräknat de positiva åsikterna, är: trist.

Gäsp.

Jag kommer faktiskt inte på något annat. Och det har inte med lättja att göra för jag har faktiskt försökt fundera ut en intressant recension länge nu. Sundborn berättar ett trevligt och lite känsligt porträtt av paret Karin och Carl Larsson och deras gästande konstnärsbekanta i Grez-sur-Loing.

Boken är lagom lång och lättläst. Det händer inte särdeles mycket. Varken på ett yttre eller ett inre plan. Den har en sensuell lågmäldhet som jag visserligen kan finna tilltalande, men jag saknar en stämningsuppbyggnad, ett crescendo. Historien är helt enkelt för slät.

Säkert finns det många som uppskattar att ta del av sådan lektyr, några lagom timmar av lagom sinnesrörelse. Jag har svårt att verkligen uppskatta det.

Som avslutning skulle jag kunna råda till att inte läsa boken eftersom jag inte tycker att upplevelsen av den är värd besväret. Men för stackars Philippes skull vill jag inte göra det. Det känns elakt att hacka på de menlösa.