1920-talet var en tid för fest och glamour i de västeuropeiska ländernas jetsetliv. Såren från det andra världskriget slickades, jazzen tog plats i nöjeslokalerna och champagnekorkarna flög i luften medan pärlhalsbanden fladdrade i takt med musiken. Allt vände år 1929 då många tvingades att panta eller sälja sina smycken. Börskraschen på Wall Street ledde snabbt […][...]

Författaren tillika läkaren Karin Wahlberg – född 1950 – frammanar med inlevelse och värme sin egen barndom i sin trivsamma serie kollektivromaner från Kalmar, alias Ekstad. Själv är jag visserligen ett decennium yngre, men också jag minns en tid då herr och fru var gängse tilltal, då man kallade kompisarnas föräldrar för tant och farbror […][...]

Brukar ni tänka på att det alltid finns olika sidor av en historia? Att vi kan uppleva en och samma händelse på så olika sätt? Ibland när jag hör någon vän återberätta något vi varit med om tillsammans för någon annan, kan jag undra om vi var med om samma sak? Med detta i tanken […][...]

Obehaget kommer krypande redan på den första sidan och det är som om jag vill vända mig bort. Det är julafton långt senare men det är något försåtligt och olycksbådande i idyllen. Trettonåriga Sara var ett efterlängtat barn, en dröm, ett mirakel – och en besvikelse. Hon har aldrig lyckats leva upp till sina föräldrars […][...]

Kärlek blir i mina ögon ofta överromantiskt skildrad i filmens och litteraturens värld. Tvåsamhet ges ett orealistiskt skimmer och kärlekspar omger sig av gyllene ögonblick som ger kraft att övervinna livets alla katastrofer. För att inte nämna nutidens exempel på kärleksbusiness med alla-hjärtans-dag-kommers och erbjudanden om lyxhelger på hotell och spa-anläggningar. Men blir kärleken mer […][...]

Ia Genbergs korta roman Detaljerna består av fyra avsnitt, som vart och ett fokuserar på en person som har stått huvudpersonen nära. Först möter vi vännen Johanna och därefter en annan vän, Niki. Båda försvinner så småningom, på helt olika sätt, ur berättarens liv. Det tredje avsnittet fokuserar på Alejandro, och slutligen är vi hos […][...]

En statsminister blir mördad på öppen gata. En farfar observerar gärningsmannen. En bebis sover tätt intill sin mamma medan pappan, kvällstidningsreporter, behöver åka in till jobbet. Parallellt med detta, eller i en tid långt senare, beroende på hur man ser på saken, väntar två kvinnor barn. Farfadern blir inte trodd. Han genskjuter till och med […][...]

Jag tycker om poesi som griper an från första raden. Jag vill oftast inte behöva stånga mig in i lyriken. Därför blir jag glad när jag öppnar Jag ska inte blunda för det i dig som trollbinder mig. Det börjar med att jaget är runt 19, bor i kollektiv och gör musik. Glider runt i […][...]

För egen del gör jag det. Fast jag är ju bibliotekarie, så det kanske inte räknas. Vi är ju berömda för att hålla reda på all möjlig mer eller mindre udda information. I efterordet till den utgåva av Helen Kellers klassiska självbiografi Mitt livs historia (1903), som förlaget Bakhåll gav ut 2014, räknar Helena Fagertun […][...]

Det är svårt att veta vilken ände jag ska börja i när jag ska försöka beskriva Ett spöke i strupen av Doireann Ní Ghríofas. Den är stundtals helt genial, stundtals tappar författaren bort mig under ett längre sidospår som jag aldrig riktigt förstår var i berättelsen det hör hemma. Men på det hela taget är […][...]