En kärlek, särskild den första, kan verka så oändligt svårt, hopplöst till och med, att komma ut på andra sidan av. Oavsett. Men om den där första kärleken samtidigt är ens bästa lekkamrat, den enda som förstår en, som hittar inuti ens huvud? Om den där kärleken också var den enda som gick att prata […][...]

Första gången jag läste Eva Lindström var när hennes Alla går iväg var nominerad till Augustpriset förra året. Det var en märklig, nästan ältande och absurd berättelse om vardaglig sorg som faktiskt bet sig fast i mitt huvud och växte där, med sin lätt genomskinliga smak av marmelad kokad på tårar. Hade jag skrivit om […][...]

Nya människor börjar leva i magen på andra människor. Inte i samma som maten. Det skulle bli så rörigt. Under matmagen och ovanför snippan. Där blir dom bebisar och börjar leva. Hur barn blir till. Den eviga och evinnerligt intressanta frågan. Här kommer ytterligare en bok som berättar om hur det går till. Men i […][...]

Vi är en handlar om Grace och Tilly. De är sammanvuxna tvillingar som fram till att de är 16 blivit hemskolade, i ett försök att skydda dem från andra, mindre förstående människor. Nu börjar pengarna tryta och de måste därför börja i en vanlig skola. Genom Grace ögon får vi en historia om närhet, kärlek […][...]

Nigeria har länge gett upphov till stora berättare, men på sistone har en nästan kunnat slå vad att så fort en ny afrikansk författare lyfts fram här i ”väst” är hen (i regel exil-)nigerian: Adichie, Cole, Abani, Akpan… Inte så underligt egentligen att ett land med stark berättartradition som sedan hamnar i en sådan problematisk […][...]

När jag läser om Jonatans död sitter jag bland folk, på ett tåg, men det spelar ingen roll. Jag börjar gråta ändå. Det är något med skolfrökens minnesord i tidningen som är så outhärdligt. Och att vi redan här, på sidan 16, känner i märg och ben hur mycket Jonatan betyder för huvudpersonen Skorpan. Skorpan, […][...]

Det är något särskilt med tvillingar. Kanske tänker jag så för att jag tillbringade pinsamt mycket tid i bokslukaråldern någonstans i början av 90-talet med Francine Pascals tvillingpar Jessica och Elisabeth i de oändliga serierna Tvillingarna, Tvillingarna på Sweet Valley High och några tegelstenar om deras romantiska förfäder som också till stor del bestod av […][...]

Konrads karameller är slut efter bara ett par tuggor, men Hedvig har fortfarande flera kvar i sin påse. Konrads slutsats är att hon alltså måste fått fler. Snäll som Hedvig är så får Konrad ett par extra när han frågar men när Konrad sedan ändå vill ha mer säger Hedvig bestämt nej. Nu räcker det! […][...]

Sommarregler. Det låter poetiskt på något sätt, och det är det förstås. Men det är också rent konkret ett slags berättelse berättad just genom uppräknade regler – ”Detta är vad jag lärde mig i somras:”. ”Lämna aldrig en röd strumpa på klädstrecket”, till exempel, eller ”Kom aldrig försent till en parad”, eller ”Ge aldrig dina […][...]

Jag minns så tydligt hur roligt vi hade vid de sällsynta tillfällen då alla kusinerna var samlade hemma hos mormor och lekte tillsammans. Den lilla hallen som var vår stuga, gården med alla olika skor och kuddar och pallar som var våra djur, och så vidare och så vidare. Min yngsta kusin minns det emellertid […][...]