Lena Sjöbergs bok innehåller vad den lovar – två serier. Närmare bestämt två serienoveller. Stilistiskt lika varandra i Sjöbergs speciella och lättigenkänneliga stil, berättartekniskt lika varandra – men väldigt olika varandra när det kommer till handlingen. Och det är just handlingen som i det här fallet blir avgörande för hur bra respektive novell är. Den […][...]

Först när jag öppnar albumet inser jag hur mycket jag saknat Arne Anka. Det var ju ett antal år sedan man gick på gymnasiet och smygläste Metallarbetaren för att få sin återkommande Arnefix. Den där tankade tecknade ankan som likt en svensk Bill Hicks – så skulle det nog i alla fall ha känts om […][...]

När Hjälp! kom för två år sedan förargades jag över att Nina Hemmingsson inte fått ett helt eget seriealbum att röra sig med. Sara Olausson också för den delen, men det var ändå Hemmingssons serier som bäst slog rot i minnet med sin drastiska slagkraft och sitt evinnerliga mörker. En oförglömlig favorit från Hjälp! är […][...]

Det är en utmaning att försöka beskriva vad som är bra med det här seriealbumet. Lewis Trondheims fluga till huvudperson består av en svart boll med streck som armar och ben, två vita ögonglober och en tandrad i form av ett klassiskt seriefigursöverbett. Och två vingar och ett par stora skor. Det verkar rätt trist […][...]

Jo, Jerker, jag måste skriva lite om Robinson. Lite iallafall. Det kanske inte känns så fräscht att förknippas med den första svennesåpan längre, om det någonsin gjorde det. Men utan Robinson hade nog ditt liv sett lite annorlunda ut. Det kanske är än mer sant för den största förnekaren, Emma Andersson, som satt i Folktoppens […][...]

Sök dig till kanalerna. Det gäller i Venedig och även i Åsa Grennvalls självbiografiska serieroman Cynisk romantiker. För det är främst där – kanalerna, utrymmet mellan serierutorna – som själva vardagsdramatiken äger rum. Grennvall berättar effektivt i enkla svartvita rutor om det eviga sökandet efter kärlek och bekräftelse – men begär samtidigt mycket av läsaren […][...]

– Varför sprang frun? – Jag är försenad! Jag sprang för att hinna med bussen. – Jo … men när ni springer rör sig er bak på … hur ska jag säga … ett oanständigt sätt! – Då är det bara att sluta glo på min röv! Revolutionsgardister, allmänt kallade "skäggen", som kontrollerar att kvinnorna […][...]

Tuula introduceras som en underbar underbetald undersköterska och visst får vi träffa några av hennes kollegor, men det här seriealbumet handlar i mycket större utsträckning om grannar. Nu råkar vi befinna oss i förorten, men det kunde lika gärna vara ett hyreshus inne i centrum. Igenkänningsfaktorn är hög. Det finns så många olika tänkbara strategier: […][...]

Allvarligast och mörkast är det när Fabian Göranson är i Colombia och besöker ett av Farc-gerillans träningsläger. Han hamnar där tillsammans med tre andra skandinaver istället för på konferensen om studentfrågor. På ytan händer egentligen inte så mycket, Farc har ingen aktivitet i lägret för tillfället och det verkar vara en ganska stillsam plats. Man […][...]

Den fina fröken Livrädd känner sig liten, ensam och värdelös. Ibland känner hon sig alldeles tokigt lycklig men tycker att det är jätteläskigt att älska. Och när stora, svarta trassel breder ut sig i hörnen så blir hon jätterädd. Hon blir lurad ibland och hon blir glad ibland och hela tiden så finns kärleken där […][...]