Tales of the Slayers brukar, till skillnad från många andra Buffy-serier, räknas in i Buffy-världens ”officiella kanon”. Den bär, enligt fansen, det kvalitetsmärke som utgörs av Joss Whedon själv. Vare sig det beror på just detta eller på något annat är den här lilla seriesamlingen en pärla i all enkelhet. I Tales of the Slayers […][...]

Den första Omnibus-volymen var en visserligen lite ojämn men ändå efterlängtad och uppskattad samling Buffy-serier. Volym två kan man ärligt talat ha och mista. Tvåan har nackdelen att den börjar komma in på samma tidsperiod som teveserien. Det blir med andra ord lättare att klampa i klaveret på olika sätt. Lätt att säga emot mer […][...]

Det var en gång en begåvad ung man som hade en idé. En idé om att den där lilla blonda tjejen som alltid blir dödad redan innan förtexterna för en jäkla gångs skull skulle kunna försvara sig. Försvara sig och sparka monsterrumpa så det stod härliga till. Onda regissörer och skådespelare kom och gjorde travesti […][...]

Varför skulle det vara något roligt med att summera en roman på tre serierutor? Eller, vad skulle det ha för syfte över huvud taget? Detta är hursomhelst vad Henrik Lange gör i 80 romaner för dig som har bråttom, han sammanfattar alltifrån Kafka till Guillou på några få meningar och illustrationer. Står du ut med […][...]

Om Akademien mot förmodan skulle ge sig på att dela ut ett Nobelpris till en serieskapare (hoppas kan man ju) vore Art Spiegelman onekligen det självklara valet. Hans Maus placerade serier, eller grafiska romaner som kanske är en mer korrekt beteckning, på kartan på ett gränsöverskridande, välförtjänt sätt med bland annat Pulitzerpris och MOMA-utställning som […][...]

Superhjälteserier är inte direkt en vanlig genre i svensk litteraturhistoria. På rak arm kommer jag på Kapten Zoom, Kapten Stofil och… eh… Krystmarodören. Ja, och så Bamse då. Man kan ha många funderingar över varför det är så. Kanske är det att det under lång tid – åtminstone 80- och 90-talen – har varit de […][...]

En av de svåraste sakerna att recensera bör vara humor. Ska man analysera skämt, värdera och dissekera, så förstör man bara dem. Därför bär det mig emot att på minsta sätt analysera Jan Stenmarks teckningar. Hans teckningar ska man titta på och tvingas fundera över i en halv sekund för att sedan brista ut i […][...]

Egentligen är det väl omöjligt att skriva en recension av Berlin – stad av sten utan att jämföra den, som otaliga andra har gjort, med Art Spiegelmans kritikerrosade skildring av nazitiden i Polen, Maus, där judarna är möss och nazisterna katter. De grafiska romanerna skildrar båda ett händelseförlopp, och t.o.m. baksidestexten till Berlin – stad […][...]

Feministisk sexunderhållning i serieform, hur mycket sådan har du i bokhyllan hemma? Nej, förmodligen inte. Men nu har Kolik förlag bestämt sig för att ändra på det. Med Drift drar förlaget igång sin Femisexserie som ska erbjuda ”antimoral, kvinnliga subjekt och hälsosam perversion”. Och det kan ju behövas då och då. I Drift har seriemakarna […][...]

Broderier heter Marjane Satrapis senaste serieberättelse. En titel som man kanske kan associera till kvinnlig gemenskap åt syjuntehållet – och det vore inte helt fel ute. När männen vilar på maten sätter kvinnorna i Broderier på samovaren, dricker te och utbyter skvaller och livsvisdomar. Men ”brodyr” kan också syfta på ingreppet att låta sy ihop […][...]