1900-talet var, framför andra, utopiernas århundrade. Det gick inte så bra för de flesta av dem. Resultatet blev inte så lyckat. Vissa utopier var mer omfattande, andra mindre. Den utopi som beskrivs i Christian Krachts roman Imperium är av det mindre slaget, och involverar på sin höjd en handfull människor och får sägas göra begränsad […][...]

Det moderna samhället är hopplöst. Dekadent, korrupt, ytligt, likriktat, intolerant, förlegat, komplicerat. Vi har ju precis gått in i ett nytt sekel, vi behöver tänka om, vi behöver förenkla, vi behöver tänka igenom våra behov och handlingar, vi behöver lägga gamla fördomar och fixa idéer bakom oss och bygga ett nytt, bättre, samhälle med visare, […][...]

1. Tyska seminarier Tyckte innan mässan att det var lite synd att inte fler kända tyskspråkiga författare skulle delta. Det tycker jag inte längre. Jätteroligt var det att lyssna till alla de unga, för mig okända författarna som talade om bland annat brott, det förflutna, verkligheten, språket, serier och familjen. Mest intressant blev det när […][...]

Det finns som vanligt många intressanta seminariepunkter och monterprogram på årets bokmässa och jag tänkte tipsa om några av dem så här dagen innan kalaset drar igång. Det som presenteras i den här krönikan är bara ett axplock av allt kan man göra på mässan. Därför får ni också ett gäng länkar till höger så […][...]

Nånting har hänt. Länge har det varit lätt att få intrycket att svenska förlag glömt av den där stora klumpen söder om Danmark. Tyskland har varit en exportmarknad som gladeligen svalt både Astrid Lindgren och Liza Marklund, och visst håller alla med om att Mann, Hesse och Kafka var helt OK, men läser någon egentligen […][...]

Om man när man läser en roman hela tiden vill kunna svara säkert på frågorna: ”vad är det som händer nu?” och ”vad betyder det?” så ska man nog inte läsa Inbjudan till de våghalsiga. Så tänker jag först. Å andra sidan kräver romanen verkligen en läsare som hela tiden ställer de frågorna. Om man […][...]

Dora är inte som alla andra. Dora är faktiskt inte så mycket alls. Ganska bortmedicinerad. Nu är läkaren ny och mamman skulle vilja veta vem Dora är. Sist jag hade min dotter, var hon ett barn. Nu är hon nästan vuxen. Jag såg hennes kropp förändras. Jag skulle vilja se hur förändrat hennes inre är. […][...]

Feberkurvan är en malariakurva. En förteckning över febertemperaturer, en kurva som har makt att visa vägen till krukan med guld. En man dog i Algeriet under första världskriget. Innan han dog författade han ett brev, som skulle sändas femton år efter hans död. Nu har brevet anlänt. Det är historien som överkonstapel Studer får höra […][...]

Jag gillar ökenromaner. Kanske beror det på min mammas berättelser om ökenritter i Sahara. Eller på den röda kamelsadeln som alltid stått där i vår hall sen jag var liten. Bilder i min mammas fotoalbum. Jag tänker att det måste vara något visst med stämningen – hettan, och tystnaden. Där i öknen. Ellen Mattsons roman […][...]

Den här gången undersöker Alain de Botton begreppet statusstess. Boken vill ge tröst åt alla som är drabbade och rädda om sin status. För individen är statusstress något ont, enligt de Botton, och i dess värsta form ett samhällsproblem. Utgångspunkten är att vi alla är i behov av bekräftelse från vår omgivning, som ofta förenklar […][...]