Dora är inte som alla andra. Dora är faktiskt inte så mycket alls. Ganska bortmedicinerad.

Nu är läkaren ny och mamman skulle vilja veta vem Dora är.

Sist jag hade min dotter, var hon ett barn. Nu är hon nästan vuxen. Jag såg hennes kropp förändras. Jag skulle vilja se hur förändrat hennes inre är. Vad som döljer sig bakom det ständigt likadana ansiktet.

Man beslutar sig. Ingen mer medicin. Och sakta börjar Dora vakna till liv. Börjar ha åsikter. En egen sexualitet.

Ganska snart blir det jobbigt. Dora har ju ingen skam i kroppen. Hon gör och säger vad hon känner för, eller vad hon råkar snappa upp. Ingår inte längre i möblemanget. Iakttar. Sticker ut. Är för mycket.

Lukas Bärfuss har skrivit en märklig liten pjäs om hur mycket en människa som Dora skaver. Om hur beroende av den censurerade ytan, de sociala reglerna, vi är. Hur avslöjande och obehagligt det blir när någon är ovillig eller oförmögen att följa reglerna. Och kanske om vad en människa är utan att som brukligt socialiseras in i skam och skuld och konvenans.

Det är en pjäs som ställer många intressanta frågor. Kanske krävs det en ensemble för att ändå riktigt förmedla vad den vill. En Dora av kött och blod för att avgöra om Dora egentligen är mer eller mindre normal än sig omgivning. Eller, ”normal” är ett ord i sammanhanget som fullkomligt förlorar vilken mening det nu egentligen haft. Men är Dora lyckligare eller olyckligare, sannare eller osannare än vi andra?