”Tiden stod och vägde som om den hade ett val men det fanns inget val.” Så inleds Maja Tinnervalls andra roman där vi får följa sex personer som befinner sig precis där, i klorna på en tid som både tycks pausad men som också obönhörligt fortsätter. Elin och Otis har flyttat till ett radhus och […][...]

Romanen Utbryterskan tar vid där Annika Åmans debutverk Lumpänglar (2022) slutar. Huvudkaraktären Alma Laakso upplevde tragedier och livsförändringar i slutet av den förra boken. Den lilla sonen drunknade i ån, hennes man, vävmästaren på fabriken, försvann till Sverige och Alma med dottern Saga får söka sig husrum i arbetarkasernen Sarinelund. Alma degraderas vad gäller arbete: […][...]

Fanny lever i Helsingfors med sin son Sam på tolv år. Hon arbetar långa dagar på en annonsbyrå. Sam har inga vänner och hans liv online är en ständig kamp dem emellan. Efter ytterligare en nätmobbningsincident och en krävande chef bestämmer sig Fanny för att flytta tillbaka till byn i Österbotten där hon är född […][...]

Här handlar det om Edna, 14 år. Hon lever i en by på landsbygden i Österbotten i mitten av 1910-talet. Modern är död och fadern Rafael vill inte riktigt klara sig med arrende och arbete. De mister sitt torp, får flytta in i en gårdsbastu och se andra bosätta sig i den stuga som varit […][...]

En gång för hundra år sedan då jag och en vän ö-luffade i Kykladerna blev vi utan böcker. Desperata började vi leta runt på mini markets och liknande på Naxos. Till slut hittade vi ett ställ med bättre begagnade Harlequinromaner. Om ni mot förmodan inte vet vad det är för genre så kan jag berätta […][...]

Det börjar (nästan) med en käftsmäll, eller åtminstone ett slag med öppen hand. En pappa som inte är en pappa och som visar sitt rätta (?) ansikte. Andrev Walden vet hur han ska få till en snärtig inledning och så fortsätter det. Mamman lämnar pappan och tar med sig den sjuårige sonen från lägenhet till […][...]

I den lilla romanen Huset på Saint Pauls väg berättar Lise Tremblay om en kvinna, en författare i medelåldern som lever med sina föräldrar deras sista tid i livet. Romanen skildrar föräldrarna i egna kapitel. Fadern, inlagd på ett hospice, får kapitel som heter ”Det blå rummet” medan modern, inlagd på psykiatisk klinik och senare […][...]

Någon har uppenbarligen bestämt att Ann Cleeves deckare i North Devon-serien ska ha fågelnamn på svenska. Första boken, The Long Call, blev Albatross; andra, The Heron’s Cry, ganska rimligt Häger, och nu har alltså tredje boktiteln, The Raging Storm, blivit Stormfågel. Nu tog jag för givet att ”stormfågel” bara var ett poetiskt uttryck, men det […][...]

Lise Tremblays bok Driftens väg är en liten volym bestående av fem noveller. Omslaget pryds av ett kvinnoporträtt – som först fångade min uppmärksamhet. Ingenstans nämns konstnärens namn. Men målningen är den finlandssvenska Helene Schjerfbecks mest kända självporträtt. I Tremblays noveller har vi en kvinnlig protagonist som jagberättare. Denna kvinna är i 60-70-års åldern. Nu […][...]

Det finns böcker som lämnar mig i samma sekund som jag slår ihop dem. De kan vara spännande, smarta och fulla av humor. Men de dunstar bort och lämnar ingen saknad eller ens eftertanke. Sedan finns det böcker som stannar kvar länge i både hjärna och hjärta. Böcker som rör om och skakar till mig. […][...]