En sak som slår en – och som naturligtvis borde vara fullkomligt självklar – när man läser till exempel Steve Sem-Sandbergs Augustprisvinnande De fattiga i Lodz är vilka mängder av olika människor som trängdes ihop i de judiska gettona eller i förintelselägren. Olika klasser med olika kulturer, olika språk och från olika länder. Självklart, men […][...]

Mat är kultur – spontant känns titeln kanske lite tråkig, men den sammanfattar utan tvekan huvudpoängen i boken. Den mat vi äter, menar författaren, är helt och hållet en produkt av mänskliga kulturer. Att vi faktiskt tillagar mat – på olika vis – är något som skiljer oss från djur. Det finns alltså inte mycket […][...]

Om man ska lista några tidstypiska svenska sjuttiotalsföreteelser, bör man bland progg, mah-jong-kläder, bokstavsvänster och gröna vågen även ta med grupp åtta. För få företeelser andas så mycket sjuttiotal som just denna pionjärgrupp med sina ”kvinnor kan”-sjungade demonstrationståg och den tidstypiska blandningen av feminism och socialism. Förgrundspersonen Ebba Witt-Brattström har tagit en ordentlig djupdykning i […][...]

Djupt inne i skogen bor hon. Skogsrået. Det tvistas om hur hon ser ut. Har hon finkläder? Har hon rött hår? Har hon en svans som kikar fram under kjolfållen? Är hon vacker och förförisk som i litteraturen, eller är hennes rygg i själva verket urgröpt och inhålig som en trädstam när hon vänder sig […][...]

Jag tror att jag passade på att vara barn vid en ganska strategisk tidpunkt. Början av 80-talet framstår vid en jämförelse som ganska pedagogisk och snäll. Dagisfröknarna hade fortfarande ett visst socialt patos, men hade kanske lugnat ner sig lite jämför med Kalle Linds dagisfröknar. Ingen lekte så vitt jag vet tortyroffer och Pinochet, som […][...]

”Konst för konstens egen skull” är en gammal devis som inte stod särskilt högt i kurs på 1960- och 70-talen. Konsten, menade fler och fler, verkar alltid i ett sammanhang, i samhället. Och om den inte ifrågasätter eller till och med försöker omstörta det samhället, så verkar den istället bevarande, passiviserande eller fördummande. Progressivt eller […][...]

Åke E:son Lindman är en av dom mest anlitade svenska arkitekturfotograferna. Följaktligen en av de bästa. En arkitekturfotograf arbetar nästan alltid på uppdrag, av arkitektbyråer, tidskrifter och för bokproduktioner. Här har han äntligen fått tillfälle att göra sin egen bok. Tillfälle att välja de bilder han tycker bäst om. Det har blivit en vacker och […][...]

Jag har alltid gillat Patti Smith som sångerska och med låtar som ”Because the night”, vilken jag tyvärr nyligen såg henne slakta i ett videoklipp, och ”Rock and roll nigger”, går det inte att missta sig på hennes talang, även om nu Springsteen skrev den förstnämnda. I Just kids berättar hon om sina ungdomsår i […][...]

Jag upptäckte The Sweet någon gång under mitten av 80-talet genom en kompis’ kusin som tyckte att vi borde lyssna på ”Sweet Fanny Adams”. Det blev ett kärleksfullt möte med denna brittiska glamgrupp, som så många gånger förkastats av recensenter och den hippa kultureliten. Bandet upplevde en väldigt stor succé under några år på 1970-talet […][...]

Till att börja med låter det som det vanliga gnället över ett förändrat svensk- och litteraturämne. Styrdokumentens upplägg är eländigt, skolundervisningen är eländig, universitetsundervisningen är eländig och inte minst lärarstudenterna är eländiga. Någonstans ganska snart kommer emellertid litteraturprofessor Gunnar Hansson ut på andra sidan, med insikten att när nu ämnet förnyas och prioriteringar måste göras, […][...]