Någon har uppenbarligen bestämt att Ann Cleeves deckare i North Devon-serien ska ha fågelnamn på svenska. Första boken, The Long Call, blev Albatross; andra, The Heron’s Cry, ganska rimligt Häger, och nu har alltså tredje boktiteln, The Raging Storm, blivit Stormfågel. Nu tog jag för givet att ”stormfågel” bara var ett poetiskt uttryck, men det […][...]

Jag är ingen Denise Rudberg-läsare. Hennes ”Elegant Crime” lockar mig inte alls. Med andra världskrigsförlagda serien Kontrahenterna gjorde jag ett halvhjärtat försök, men kom aldrig in i det. Ändå kan jag inte låta bli att plocka upp Dancing Queen när den passerar mig i lånedisken. Jag är svag för 1970-talet, och det här ska vara […][...]

Ni må tro att jag blev upplivad då den tredje delen i Nina Storm-serien kom. Jag har varit väldigt förtjust i de tidigare böckerna och både fnissat, förfasats och bitit på naglar. Sedan sist har Nina Storm gått och tagit över sin forna chef Diana Wikmans jobb som generaldirektör för myndigheten. Den forna chefen, a.k.a […][...]

Sedan en spådom 1965 förutsade att den då 17-åriga Frances Adams skulle bli mördad har hon varit besatt av att lösa mordet på sig själv. Man kan väl säga att hon på detta sätt gått sin omgivning ganska mycket på nerverna under de senaste sextio åren. Ingen har tagit hennes oro på allvar. Förrän nu. […][...]

De svenska deckarna har länge varit i ropet och i mina ögon tycks de ha en orubblig position bland de svenskspråkiga läsarna (och lyssnarna). Titlarna översätts och går på export – förvånansvärt många når den finska bokmarknaden. Jag tillhör inte längre deckarförfattarnas främsta supportrar men ibland slinker en kriminalroman ner i kassen efter en sväng […][...]

När Karin Fossum gav ut sin första deckare, Evas öga (1995, 1998 i svensk översättning) hade hon sedan länge skrivit dikter, dramatik och noveller. Debuten som poet skedde redan 1974. Efter inalles femton titlar har författaren nu satt punkt för sin prisbelönta deckarserie med Där döden väntar (2020, 2023 på svenska). Den som – i […][...]

Det är nyårsnatt och de första skälvande timmarna av 1896 när sömmerskan Hildur ger sig ut på den mörka innergården för att använda latrinen. Hon hoppas att den kalla vinterluften ska få henne att vakna till så att hon orkar sitta uppe och sy ytterligare någon timme – i den trånga enrummaren är det svårt […][...]

Jag tänkte länge att feelgood inte var en genre för mig. Att det var tillrättalagt, smörigt och hurtigt. Det tycker jag till viss del fortfarande, men är det egentligen så dåligt? När det är krig och klimatkris så kan vi behöva läsa om sådant som värmer och är lättsmält. Jag läser med stort nöje Denise […][...]

Kommissarie Maigret kan slänga sig i väggen. Här är det förorten som gäller! I kriminalkommisarie Victor Costes Paris stinker höghusens nedgångna trapphus av urin, bilar står i lågor, knark bjuds ut till försäljning och blykulor regnar. Mord och dråp är tre gånger vanligare i Seine-Saint-Denis – eller 93:e departementet som det också kallas – än […][...]

En dag, då Stor-Lars promenerar till jobbet får han en blomkruka i huvudet och dör. På hans begravning återses sex vänner som har ett gemensamt förflutet inom den maoistiska rörelsen i Sverige. De var alla lite yngre än Stor-Lars och såg upp till honom som en förebild och mentor, och nu är han plötsligt död. […][...]