Det finns en ny, politisk teater som har liksom smugit sig på. Som inte reser runt med tältprojekt eller paraderar med röda fanor, men som är förvånansvärt öppet politisk. Briljant. Jag har tänkt på det ganska ofta i teatersalongerna de senaste åren, senast häromdagen på dramatiseringen av Maria Svelands roman Bitterfittan. Det är en konkret, […][...]

Skurups skrivarlinje har skördat en stor knippe fina, unga författarnamn genom åren, såsom till exempel Anna Jörgensdotter, Mirja Unge, Sara Villius, Jerker Virdborg och Andrzej Tichý. Alla har de gått sitt eller sina år på skrivarlinjen i Skurup och där har drömmen fått kraft att bli alltmer verklig. Skurups antologi är den utav landets skrivarskoleantologier […][...]

De så kallade Nigerabreven är numera ett välkänt fenomen – en advokat från ett valfritt land i Afrika kontaktar en intet ont anande västerlänning och berättar att en svinrik, och dittills okänd, avlägsen släkting till mottagaren har avlidit och att mottagaren står som ensam arvtagare till snuskigt många miljoner. Det enda som han eller hon […][...]

Visst är väl Henrik Bromanders enkla tecknarstil med dess halvgulliga, naivt storögda figurer (framställningen av Reinfeldt i Hur vi ser på varandra från 2005 koncentrerar hela hans maner) duglig, men i längden blir den övermåttan motståndslös och tvådimensionell. Han är en större berättare än tecknare. Milt sagt. Härligt då att han nu valt att hålla […][...]

Kvinnors uppfattningar om sina egna kroppar och sexualitet är i ständig förändring. Vi ska tukta oss själva, kontrollera våra vätskor och inte vara kåta. Eller jättekåta. Oskulden ska värnas, vi ska hålla på oss själva, men samtidigt inte vara rädda för att experimentera. Sex är skamligt. Sex är ett nöje som öppet och glatt ska […][...]

Det fanns en gång en tid, betydligt mer naiv än vår egen. (Det är åtminstone den dominerande föreställningen.) På den här tiden trodde man på den frigörande kraften i … lite allt möjligt, faktiskt. Pornografi, till exempel. Kanske berodde det på att det fortfarande i så stor utsträckning var de heterosexuella männens agenda som gällde. […][...]

Dylan. Madonna. Lennon. Elvis. Fan, Britney också. Några till kan ni säkert komma på. Vi snackar inte antal sålda skivor. Det finns några musiker (och för all del författare, målare, skådespelare…) som av olika skäl blir mer än bara stjärnor, mer än bara hitmakare. De där som gör precis rätt sak vid precis rätt tillfälle […][...]

Jag: ”Jag gillar verkligen Håkan Hellströms nya skiva, tycker den är mycket bättre än hans förra.” Lillasyster: ”Ja, men det är ju för att den nya är gubbig, jag gillar den ju också, det är ju för att man har musiksmak som en 60-åring.” Men det är väl logiskt. Håkans musiksmak, så som den framträder […][...]

Att Varma och kalla bad är en spretig samling kan man inte direkt påstå. Här finns 20 noveller och/eller essäer skrivna av lika många intressanta österrikiska författare: Elfriede Jelinek, Marlene Haushofer, Gert Jonke, Ernst Jandl, Ingeborg Bachmann med flera med flera – alla tunga namn i den österrikiska litteraturen – som mer eller mindre tydligt […][...]

När Linda Skugges och Belinda Olssons antologi Fittstim kom ut 1999 blev den uppenbarligen en sorts Bibel eller inspirationsbok för en ny generation feminister. De senaste månaderna har det kommit åtminstone ett par uppenbara aspiranter på att föra den facklan vidare. Elin Alvemarks och Tove Lefflers Könskrig hör till dem. Gemensamt med föregångaren har boken, […][...]