Nigeria har länge gett upphov till stora berättare, men på sistone har en nästan kunnat slå vad att så fort en ny afrikansk författare lyfts fram här i ”väst” är hen (i regel exil-)nigerian: Adichie, Cole, Abani, Akpan… Inte så underligt egentligen att ett land med stark berättartradition som sedan hamnar i en sådan problematisk ställning som Nigeria blir en bra språngbräda för författare; en framgångssaga som fortfarande ligger halvförlöst kräver historier.

Chigozie Obiomas Fiskarmännen handlar inte direkt om det, men det ligger och maler någonstans i bakgrunden av familjen Agwus familjedrama. Frågan uttalas sällan men den finns där hela tiden: Var gick det fel? Var det när de fyra äldsta bröderna bestämde sig för att i stället för att göra läxorna och följa sin välmenande men stränge fars krav på att bli läkare och advokater skulle de gå ned till floden (en gång en gud, nu bara ett skitigt vattendrag) och fiska, dra upp sin egen mat? Var det när de råkade reta upp den lokale galningen som spådde dem att den äldste av dem skulle dödas av en av de andre? Var det när deras far fick reda på deras olydnad och straffade dem för deras eget bästa? Var det när bröderna började ta spådomen på allvar..? Kunde de ha ändrat någonting någonstans, vad har de egentligen för valfrihet, kan du stoppa en sten när den väl kommit i rullning?

I bakgrunden, som den nioårige berättaren Benjamin Agwu märker men inte riktigt förstår: militärkupper, ”fria” val som urartar i kravaller, korrupta poliser, kristna väckelserörelser som ställer hårda krav, drömmen om ett liv någon annanstans … och så förstås miraklet med Nigerias fotbollsguld i OS, för detta utspelar sig ju 1996 och de bor i en modern stad med färg-TV och Nintendo och de rika ”västvärldarna” bara ett tryck på fjärrkontrollen eller en kort flygresa bort. De behöver bara en fast punkt att ta avstamp från, men det är inte så bara.

Det är väldigt ofta en oerhört medryckande roman, som jag nästan plöjer rakt igenom i en enda sittning. Obiomas målande språk blir ibland lite överbelastat och lite för glatt i att Förklara Afrika För Västerlänningar, men när det funkar är det lysande: Hans prosa står med ena benet i en oraltradition där allt är metaforer och ordspråk, och det andra i en hudlös realism där allt är så där nära och alltid för sent som det är när man är nio och världen rämnar runtikring en, och med valda lån från både Mortal Kombat och Allt går sönder inströsslat här och där. Med fokuset på de fyra bröderna och deras alltmer maktlösa föräldrar gör han mycket mer än om han hade försökt förklara ALLT, och när allt glider dem ur händerna som en fisk som ryckt av reven skakar boken om ordentligt utan att det blir misärporr av’et. Alla de där historierna går ju inte ihop, och när de väl slagit rot är det svårt att inte spela tragedin till slutet.

Det min bror läste formade honom; det blev hans uppenbarelser. Han trodde på dem. Jag vet nu att det man tror på ofta blir bestående, och det som blir bestående kan bli outplånligt.

Titeln, förresten. Vad är egentligen en ”fiskarman”? Alltid så lyhörda översättaren Ninni Holmqvist insåg förstås att Fiskarna hade fått det att låta som en bok om ett mörtstim, men nog hade förlaget kunnat låta henne hitta på en bättre titel än detta? Även om den inte är helt perfekt är det en roman som kräver att få läsas, och en klumpig titel gör den inga tjänster. Men strunt i det, även med det lovar Obiomas romandebut mycket för framtiden, och så länge historien berättas kan något fortfarande ändras.