Daniel Boyacioglu är en produktiv poet, sedan debuten 2003 har han gett ut en diktsamling per år undantaget 2007 då samlingsvolymen En för alla, tre för en gavs ut och 2008. Parallellt med bokutgivningen ger han även ut skivor och gör framträdanden som scenpoet.

Egentligen ogillar jag att bedöma scenpoeters dikter i bokform eftersom det är på scenen som de är kompletta. Nu vet jag inte om dikterna i Det är inte hennes fel att jag skriver sämre är skrivna för att läsas på scenen, men jag tycker att det fattas något. Därför blir scenpoeters diktsamlingar oftast just samlingar med funktion att jag som lyssnare vill äga dikten. För att jag vill komplettera min lyssning med de skrivna orden. Det är det där med att låta orden stå på papper så att jag ser hur de ser ut. För att dikten alltid säger något annat då. Men en bra dikt är en bra dikt oavsett om den läses på scen eller om den står skriven i en bok.

I bokform upplever jag Daniel Boyacioglus dikter som ojämna och nödrimmade. De rör sig i gränslandet där generationerna byter plats. Det är ett nytt barn på väg och då måste det göras upp med den där egna barndomen. Oavsett om det är diktsamlingsjagets barndom eller Daniel Boyacioglus barndom som behöver redas ut, upplever jag att dikterna blir för privata och nära. Men de kommer aldrig till den punkten att de blir så privata att de blir allmängiltiga, därför får jag känslan att de inte angår mig.

Många av dikterna handlar om att skriva och det finns inte mycket som är så tråkigt som att läsa om att skriva. För mig blir det bara ett bevis på att författaren inte har något bättre att skriva om. Daniel Boyacioglu skriver själv att det inte är hennes fel att han skriver sämre, så den enda frågan som blir kvar efter att jag har lagt ifrån mig boken är: vems är då felet?