Tove Jansson och Tuulikki Pietilä köpte sig en liten liten ö så långt ut i skärgården man kunde komma, inte långt från där Tove hade placerat Muminpappans fyr, den lilla fluglorten på kartan. De byggde sig ett litet litet hus, och där tillbringade de somrarna i 25 år. Och där skrev Tove Sommarboken, en liten liten bok som är bland det största som skrivits om den nordiska sommaren.

Sommarboken är en av de tystaste böcker jag vet, och ändå ekar den så väl att när jag läste om den nyligen upptäckte jag att jag mindes – inte varje sida, varje episod, men hela känslan i den. Jag har visserligen inget djupgående personligt förhållande till Östersjöns skärgårdar, men jag kände direkt igen mig när jag läste Tranströmers Östersjöar; hos Jansson finns samma karga, hårda men genomlysta bilder, en historia som är ett tunt lager av seglivade lavar på uråldriga stenar, där allting var samtidigt nyss och evigheter sedan.

På en liten ö i finländska skärgården bor flickan Sophia och hennes farmor om somrarna. (Hennes pappa bor också där då, men han sitter mest och jobbar sedan mamma dog.) Farmor börjar bli gammal; hon är ju trots allt född på adertonhundratalet, hon har vistats här ute hela sitt liv och sett allt möjligt komma och gå. Nu börjar hon känna att kroppen håller på och ger sig, att hon inte längre kan göra allt hon en gång kunde. Hon oroar sig för sin son, som jobbar så hårt för att klara det som återstår av sin familj, som inte vill prata om det. Kanske inte kan. Det kan hon inte gärna berätta för hans dotter. Eller kan hon det? Vad tål ett barn?

Det var krig en gång. Kanske nyss. Det är lite oklart. Barn behöver inte veta sådant. Hon får besök av en väninna som kommer inifrån staden, som bara ritar svarta saker, som knappt vill tala mer, som har sett Saker Barn Inte Ska Veta. Sophia blir arg på henne.

Här finns ingen tydlig handling; möjligen utspelar sig detta över en sommar, möjligen över flera stycken, små avsnitt av två (eller tre, fyra) liv. Rent tekniskt ”handlar” den väl om Toves egen familj, hennes mamma Signe och hennes brorsdotter Sophia; boken är skriven kort efter att Signe gick bort, och uppenbart ett sorge- och kärleksarbete. Signe och Sophia går runt och funderar på början och slutet på livet, medan Toves lillebror Lars sitter uppe i stugan och jobbar för att försörja familjen (genom att rita Muminserier, som det händer sig). Säkert finns också en del av Toves egen barndom i den. Men som med alla bra böcker gör man den en enorm otjänst om man reducerar den till vad den ”egentligen” handlar om.

Längst in i viken på den största ön växte gräset i sand, kort och mycket grönt. Gräsrötter är det starkaste som finns, de tafsar ihop sig i knutar och blir en seg massa som klarar vilka vågor som helst.

Tove Jansson har en otrolig förmåga att ge liv åt världen. När det händer i hennes barnböcker lägger man knappt märket till det; det kryper i snåren, det andas i havet, det springer hemuler och hattifnattar över klipporna, sak samma. Men det händer här också; människorna är små djur som vandrar genom en värld som bara vill ha dem från april till september, och det är inget konstigt med det. Det växer blommor i skrevorna, det körs smuggelsprit i båtar, framåt slutet kommer stormarna som man bara kan beundra när man väl kommit i säkerhet. Då och då tror sig en del Vuxna Män kunna göra sig till herrar över det här, med bulldozrar och PRIVAT OMRÅDE-skyltar, och Sophias farmor bryter sig in på de områdena på ren princip.

Ingen människa går iland på en annans ö när den är tom. Men sätter de upp plakat så gör man det för det är en utmaning.

Jansson fångar allt detta på samma vis som hon tecknar, i enstaka scener där linjerna är lite grova men detaljerna fyller i sig själva. En gammal dam och en liten flicka dryftar och begrundar livet och dess möjligheter. Det blir aldrig puttenuttigt; det grälas, det blåser, det svider i sårade känslor och skrubbade knän. Buskarna i skärgården växer bara så länge. Men ändå.

”Kyss arslet,” skrev Tove Jansson rasande i sin dagbok efter att ett gäng vilt främmande männskor plötsligt dykt upp på hennes ö en dag för att ”titta på henne”. När hon på ålderns höst lämnade den för sista gången för att kroppen inte orkade längre lämnade hon stugan olåst, så att alla som kommit bort på havet kunde komma in och värma sig.

Varje gång blir nätterna mörka helt oförmärkt. Någon kväll i augusti gör man sig ett ärende utomhus och plötsligt är allting kolmörkt, en stor varm svart tystnad omkring huset. Det är fortfarande sommar men den lever inte längre, den har stannat av utan att vissna och hösten är inte färdig att komma. Det finns inga stjärnor än, bara mörker.

Sen kommer vintern, och kobbarna fryser, författarna far in till stan, fiskarna drar upp sina nät och skärgården tystnar. Men sommaren sitter kvar i kobbarna, i benen, och i texten.

(Sommarboken finns, kors i taket, faktiskt i tryck både i pocket och inbunden, med alla originalillustrationerna dessutom.)