Håkan Agnsäter spelade trummor i proggbandet Solen Skiner. Kring spelningarna börjar han plocka på sig affischer, först de för bandet, för att ”det var så häftigt att se vårt namn på affischer”, men snart även andra. 30 år senare öppnar han den där resväskan fylld med affischer som följt honom från källarförråd till källarförråd genom åren:

Vi rullar upp affisch efter affisch och möts av en färgsprakande prakt, kamplystna knutna nävar, solidaritet med Vietnams folk, rock mot atomkraft, idéer om en bättre värld. Minnen kommer rusande, motiven blir som nycklar till sedan länge stängda rum. Det här måste bara ses av flera, tänker jag.

Samlingen blir en hemsida, en turnerande utställning och så småningom även en bok. Till stor del får bilderna tala för sig själva, men det finns små informationstexter om dem, kortare intervjuer med några av formgivarna, en tidslinje och en indelning i fem avsnitt – ”Alternativa musikrörelsen” (där även till exempel teater ryms), ”Miljörörelsen”, ”Kvinnokamp”, ”Solidaritet på hemmaplan” och ”Internationell solidaritet” – med korta inledningar av berörda parter. Oftast Leif Nylén.

Många av de där texterna, av sammanhangen, hade varit roligt att få mer av. Det gäller inte minst de glimtar man kan få av hur det rent praktiskt gick till att göra affischer, hur mycket mer fysiskt det var på den tiden (mvh/ uppvuxen i datoråldern). Så berättar till exempel Anna-Clara Tidholm om sin Köp ingenting-affisch att den borde ha gjorts utomhus, på grund av lösningsmedlen, och att de kladdiga nytryckta affischerna hängdes upp på tvättlinor – ”kladdigt och besvärligt men kul”.

Inte så få av planscherna känns fortfarande minst sagt aktuella och hade kunnat vara gjorda betydligt senare. Christer Themptanders snygga och drabbande Palestina-tryck till exempel, eller Kerstin Abram-Nilssons antikärnkraftsaffisch med texten ”Oj jag glömde mössan i reaktorn! Hälsningar från den mänskliga faktorn” (inte för att inte hela antikärnkraftskampanjen tyvärr skulle ha en funktion att fylla även idag). För att inte tala om att dagens rasistiska nationalism gör en benägen att vilja klistra Carl Johan De Geers ljuvligt pubertala och färgglada – och polisbeslagtagna – Skända flaggan (se omslaget) på varenda ledig yta.

Men även om en hel del av bilderna i Affischerna utan tvekan är snygga – och sympatiska, och aktuella – nog att slänga upp på väggen vilken dag som helst är förstås en del förglömlig brukskonst också. Det var ju heller inte syftet, att platsa på gallerier och bevaras till eftervärlden. En poäng är dock, precis som i Johan Svedjedals nyutkomna bok om tidens litteratur, vilken enorm mångfald den rymmer. I ämnen och i uttryck. Här och var finns till exempel en serietidningsestetik som mest påminner mig om hur grymma politiska serietecknare vi har idag.