Av någon anledning har jag aldrig läst någon av Mikael Parkvalls böcker. Tack vare att jag hittade Lingvistbloggen fick jag även upp ögonen för denne lingvists alster, och nu blev det dags.

Efter de första kapitlen är jag helfrälst. Roligt, bitskt, men ändå vänligt och aningen … tja, liksom suckande. Men efter drygt halva boken så skiner Parkvalls käpphästar igenom, och när jag ser min kollega Sigrids recension av hans Vad är språk ser jag att det tycks finnas ett par upprepningar från den boken här.

Vare hur det vill med det, jag trivs(!) under läsningen. Boken är tänkt att läsas ”även av den som inte har någon särskild språkvetenskaplig bakgrund”, och jag sitter och nickar när han lite ofint mellan raderna får fram att han skulle göra sig bättre som språk-”expert” i tv-sofforna än Fredrik Lindström, eftersom Parkvall redan i förordet konstaterar att

… ambitionen är också att det ska vara besserwissreri med åtminstone en antydan till glimt i ögat.

Syftet här är att krossa ett antal myter som Parkvall i egenskap av lingvist fått höra genom åren, och till slut börjat gräva ner sig i. Det är alltså en uppbygglig, undervisande bok, som vill få oss att se helheten och tänka efter lite innan vi sväljer vad som helst som sägs om språk i allmänhet, och om engelska och svenska i synnerhet.

Här tas upp myter som att ’lagom’ betyder ”laget om” (nej, det är dativ plural av lag som i lagtext), att det svenska språket är på väg att urholkas (njä, inte så länge så många miljoner faktiskt talar det) och Parkvalls stötesten att teckenspråket inte är ett ”riktigt” språk (men det är det, med annan struktur än svenska, fast ändå inte detsamma som teckenspråk i andra språkområden). Därtill kveruleras det en aning mot slutet över myten att ”världens mest svensktalande kommunligger i Finland”, vilken Parkvall konstaterar i själva verket beror på spännande matematiska beräkningar.

Självklart beror det höga betyget på att jag redan är ”frälst”, men också på att Parkvall är rolig, försöker folkbilda och samtidigt envetet stöder sig på den vetenskap han kan bäst. Mina invändningar blir detaljer i sammanhanget – boken som helhet är ändå mer än läsvärd för gemene svensk. Man lär sig garanterat något nytt.