Jag läser alltid en Ribich från början till slut, och jag har läst dem alla. Först debuten Med kinden mot det gula 1997 via favoriten Du är den ende mitt hjärta har velat 2000 som har följt mig som en fyr genom mitt eget skrivande. Alltid klamra mig fast vid den. Genom ytterligare tre diktsamlingar innan jag finner mig själv mitt i denna bländande berättelse. Jag läser dem alltid från början till slut eftersom det är en och en efter varandra på rad som dikterna finner sin styrka. De laddas, hakar i varandra och bildar stora och mindre dramatiska kurvor.

Solen
bakom rullgardinen

Vi vaknar

Dikterna är korta och tillsynes helt utan undertext. En och en är de nästan banala. Det är just i läsningen av hela samlingen, processen och i upplevelsen av hela den dramatiska kurvan som något händer.

Stina Otterberg recenserar Vi vaknar i DN den 1/2-2012 och på ett ställe skriver hon:

Eva Ribichs skrivsätt brukar utmärkas av sin glatta yta där ingen undertext tycks finnas. Här hittar man inget att avkoda: allt är som det verkar. Miljön är heller inte unik utan snarare något slags stiliserad rekvisita från svensk sommar: havet, skogen ned till vattnet, bryggan, stigen, kaféet med ljusa möbler. Solljuset präglar hela verket.

Jag känner inte igen mig! Eller, visst gör jag det, men jag håller inte med Otterberg i påståendet att det inte skulle finnas något att finna därunder. Att allt är som det verkar. I min värld är det just under de glattaste ytorna som man hittar det mörka och hotfulla.

Omkring dig
vecklas dagen ut

som om den
börjar i dig

Jag läser Vi vaknar och tycker mig följa ett kärlekspar. Jag väljer den tolkningen. Jag följer dem, ett jag och ett du, från att de vaknar till kvällen och löftet om ännu en morgon, en likadan. Det är mellan dessa två poler allt sträcker sig. En gemensam promenad till badklippan. Det glittrande vattnet och barnen som skrattar och springer. Någonstans tränger ett mörker som sedan sipprar upp och ut genom mörka moln. En täthet och något kvavt rycker närmre och ställs på sin spets för att sedan dra sig undan:

Frågan som ska få ett svar:

Vilken dag är den sista?

Just den dikten gör det helt omöjligt för mig att hålla med Stina Otterberg i DN om att Vi vaknar skulle vara platt och egentligen inte särskilt angelägen för någon annan än de som finns i den. I den korta dikten ovan får jag ju precis så mycket insyn i undertexten som jag behöver för att kunna kasta mig in och läsa klart. Det vita ljuset är bara vitt så länge det lyser rakt på, rakt in. Så snart det bryts upplever jag det hotfullt, något vibrerar och kommer nära för att sedan vika. Lätt och tungt som bly på samma gång. Tvåhövdat.

Jag kommer ihåg min första läsning av Du är den enda mitt hjärta har velat, en samling som annars har en helt annan ådra än Vi vaknar. I den är det en matta av återhållen, laddad passion som också sticks hål på, eller laddas om, med samma språkliga finess och med hjälp av lika få ord. Som att luften på sidorna tar hjälp av orden att förmedla allt det som inte sägs med ord.