”Jag gillar filmer som får dig att ifrågasätta allt det som vårt samhälle bygger på. Och bra zombiefilmer gör det, i mängder” läser jag i författarens förord som är lite som en bruksanvisning för den serietidning jag håller i handen. Förordet har tre huvudpoänger. Att skrämsel inte har ett egenvärde, att syftet med historien är att se hur huvudpersonerna överlever och utvecklas och att det ska finnas en underliggande reflektion över det samhälle vi lever i. Det är en lysande inställning för den som verkar inom zombiegenren och redan där, innan jag ens kommit till första sidan, är jag såld.

The Walking Dead är en postapokalyptisk mastodontserietidning där världen gått under genom ett zombievirus. Den släpps sedan 2003 månadsvis och finns nu även i svensk översättning. Detta första nummer motsvarar de första sex tidningarna och kommer att följas upp under hösten med flera delar. Känner du till The Walking Dead utan att betrakta dig som en serienörd beror det nog på att serien även finns som Golden Globe-belönad tv-serie som visats på bland annat en av TV4s kanaler. Handlingen i tv-serien följer den tecknade serien ganska rakt av och detta nummer motsvarar väl ungefär den första halvan av tv-serien.

I centrum för historien finns småstadpolisen Rick Grimes som efter att ha sårats i en skottlossning (vilket i sig är en ganska unik händelse i Ricks liv då hans arbete i vanliga fall är väldigt lugnt) vaknar upp på ett öde sjukhus. Helt öde är dock inte sjukhuset utan i kulvertarna finns de odöda, zombierna. De har med sedvanlig beslutsamhet bara en prioritering: att döda och äta de som inte smittats. Rick är givetvis ordentligt förvirrad av att vakna upp och inse att civilisationen som den var är raserad, men beslutar sig direkt för att göra allt han kan för att söka efter sin fru och sin sjuårige son. I sökandet kommer han i kontakt med andra som försöker överleva och sakta inser att det inte finns någon myndighet som kommer att rädda dem, utan att de enbart har att lita på sig själva.

Grundhistorien är således inte särskilt unik utan ligger väl i tradition med de bättre delarna av zombiefilmsgenren. Det går att se direkta paralleller till George Romeros filmer och uppvaknandet på sjukhus har vi sett tidigare i filmen 28 dagar senare. Men någon mer avancerad grundhistoria är heller inte nödvändig för storheten här ligger i det omfattande materialet, att man under så lång tid för följa Rick och se hans utveckling (skaffar du tidningarna på engelska så finns det nu mer än 80 nummer). Hur en vanlig person som utan vidare kan vara din granne, din kompis eller helt enkelt du själv tacklar något så stort som världens undergång. För det är en postapokalyptisk serie och inte någon skräckserie. Zombierna är bara orsaken till undergången och det är samhällets kollaps och kampen för överlevnad som är det centrala. Det är också en historia som innehåller långt mer än bara våld och spänning utan även relationer, vardagliga spänningar hos personer som samsas i en extrem situation och reflektioner över ett samhälle som kollapsat.

Jag blir överväldigad att finna allt detta i en tecknad serie med ett zombietema. Ligger det något nedvärderande gentemot det tecknade seriemediet bakom den reaktionen? Troligen är det så, för förutom att då och då läsa något album ur min Tintinsamling har jag inte läst tecknade serier sedan Fantomen gick över från svartvitt till färg och är därför kanske lite väl okritisk och lätt imponerad. Men en bra läsupplevelse skall heller inte nedvärderas så därför bör man, om man uppskattar bra postapokalyptiska historier, läsa The Walking Dead. Oavsett om man brukar läsa tecknade serier eller ej. Ett absolut minimikrav är att man i alla fall ser tv-serien.