För några år sen var jag inne i en affär som sålde serieböcker i New York. Jag hade tidigare hört talas om The Walking Dead och när jag fick syn på ett tjockt kompendium som samlade de första åtta volymerna av den uppmärksammade serietidningen så inhandlade jag det. The Waking Dead handlar om en sheriff som heter Rick Grimes som vaknar upp ur en lång koma för att upptäcka att hela världen förändrats och nu består av köttätande zombies. Jag började läsa kompendiet med höga förväntningar och blev knappast besviken, The Walking Dead är bland det bästa jag läst i serieväg.

Det svartvita formatet är stilrent och oerhört snyggt och författarna har en egenskap att låta historiens spänning ständigt vara intakt. Jag har sedan dess fortsatt att läsa The Walking Dead och hade även en period då jag försökte följa den värdelösa tv-serien som är baserad på serieböckerna. Sedan något år tillbaka har Apart Förlag gett ut The Walking Dead i svensk översättning och det är en utmärkt idé då det förhoppningsvis leder till att fler upptäcker denna fantastiska serie. Till en början kändes det ovant att läsa historien på svenska, översättningen är det inget fel på men det känns alltid som någonting fattas när jag läser serier som översatts från sitt originalspråk.

Detta är en känsla som försvinner under läsningens gång och volym 10 av The Walking Dead kantas av uppgivenhet. Jag vill inte gå in på detaljer och avslöja vad som inträffar och på sådant sätt förstöra läsningen för någon, men kan avslöja att Rick Grimes psyke har fått sig en törn vilket han inte är ensam om. Volym 10 går dock att betrakta som ett mellannummer, det inträffar ingenting banbrytande men samtidigt är det underhållande rakt igenom.

Jag gillar verkligen förordet skrivet av Jenny Jägerfeld som sätter The Walking Dead i ett större perspektiv. Jägerfeld slår fast att ”om man gång på gång utsätts för nya trauman har man inte råd – rent psykologiskt – att bearbeta sina tidigare förluster”. Hon nämner emotionell distansering vilket hon applicerar på The Walking Deads karaktärer, ett tillstånd som är en copingstrategi som användes i koncentrationslägren under andra världskriget. Strategin innefattar att ”om man kände efter mådde man sämre och därför lät man bli”, någonting som jag är övertygad om att många människor använder sig av även i vardagen av idag. Jägerfeld beskriver träffsäkert The Walking Deads storhet som serie, dess gestaltning över hur människor bemöter traumatiska situationer.