När dagensbok.com hade sin födelsedagsfest i höstas fick jag äran att presentera Mian Lodalen. Jag hade ingen koll på henne och googlade samma dag för att ha nåt vettigt att säga. Hon kallade mig för gumman och skrattade gott åt att jag missat sju av hennes utgivningar när jag presenterade henne, och jag skämdes lite över min obelästhet. Tänkte köpa Tiger, hennes då nyutkomna, men hade inte pengar.

Nu, ett halvår senare, har jag pengar. Och när jag återsåg boken på Akademibokhandeln kom nyfikenheten på den tillbaka. Avsnittet Lodalen läste på vår kväll handlade om en tjej som hade planscher på David Cassidy och Luke i Macahan uppsatta, inte för att hon gillade dem, men som ett bevis på att hon var normal.

”Gillar du David Cassidy?” frågar nästan alla som kommer in i mitt rum.
”Nej, så klart inte, men han är ju så snygg”, svarar jag med eftertryck.
”Skulle du ligga med honom om han kom hit?” undrade Lillen sist hon var här.
”Jamen, det är väl självklart”, sa jag så att alla hörde.
Vi tittar varandra i ögonen. Det är Annas lek. Hennes kärlekslek med mig.
”Det är det bästa jag vet”, säger hon. ”Att fly in i dina fina ögon.”
”Mmm”, svarar jag.
”Det är bättre än kir.”
”Bättre än kontaktlim.”

Conny skiljer sig från andra tjejer. När hon fortfarande bodde tillsammans med sin pappa lärde han henne att snatta. Tillsammans med sina kompisar Räkan, Lillen och Sirkka brukar hon stänga in sig i badrummet och leka grupplaba. Det vill säga grupponani. När jag läser det blir jag förvånad; jag trodde bara det var killar som onanerade tillsammans. Men en kompis jag pratar med saken om, säger att hon och hennes kompisar också gjorde det. Jag tycker det låter befriande med grupplaba. För mig var onani och tankar på sex inget man pratade med någon om. Conny ger sig i kast med att utmana killarna, vara med i deras lekar, vara en av dem. Samtidigt har hon ett sammansvetsat kompisgäng som hon kallar ”Sisters in crime”. Redan 15 sidor in i boken är hon min nya idol.

Att växa upp och inse att man är gay är aldrig enkelt. Än svårare blir det om du befinner dig i bibelbältets Jönköping och det är 70-tal. Homosexualitet bedöms som en sjukdom fortfarande. Ett par blir intervjuat i teve om sin läggning. ”Men är det nödvändigt då, att så att säga erkänna?” frågar reportern. Och ”Men hur vet man vem som är man och vem som är kvinna i ett homosexuellt parförhållande? Eller om jag säger så här: Är det en som intar en mer manlig roll medan den andre går in i kvinnorollen?” När intervjun avslutas med att männen kysser varann, mustasch mot mustasch, resulterar det i att tidningarna blir nedringda av klagomål på detta inslag. ”Var det någon på SVT som tänkte på att detta visades då många barn och ungdomar kommit hem från skola och fritidsaktivitet och just slagit på teven?” skriker en arg insändare. ”Kanske såg de detta utan målsmans sällskap. Mycket olämpligt! Skäms SVT!”

Det är inte svårt att känna igen den arga Svensson som i sin anonymitet inte skräder orden i sina obetänkta fördömanden. Vi har samma röster kvar idag, minns bara ilskan över RFSUs sexualupplysningsfilmer för en tid sen. Det är en annan tid och mer krävs för att uppröra, men samma inskränkthet härjar i det småborgerliga riket. Om dessa röster visste hur mycket liv de förstör? Med ett enkelt grepp visar Mian Lodalen hur viktigt det faktiskt kan vara för en ungdom att just hamna framför ett teveinslag som detta.

Vi får följa Conny genom insikt, förnekelse, då hon ger efter för lusten, men fortfarande bär på skammen att erkänna för sina vänner. Att hon tänder på tjejer. Att hon faktiskt gått och kärat ner sig i en. Och att hon inte kan hejda det, hur mycket hon än försöker.

En söt, brunbränd tjej halvligger på en klippa. Det är vass bakom henne. Håret blåser i vinden. Bröstvårtorna är bruna och styva. Runt höften har hon en slarvigt knuten handduk. Man får en skymt av mushåret. Tjejen har ett pekfinger i munnen och ler in i kameran. Mot betraktaren. Det är inget speciellt med henne. Hon ser ut som vilken svensk tjej som helst som pryder omslagen till tidningar som Se, Lektyr och Fibban. Men jag liksom fastnar i bilden och det är nu det sker.
Av all skit och udda galenskap som jag redan har drabbats av, så är det här det vidrigaste.
Jag slår ihop tidningen och vänder blicken mot taket. Mot himlen, mot Gud. Jag har inte bett sedan jag var liten. Gud skiter i mig och jag skiter i honom. Ändå är det alltid uppåt min blick riktar sig när det inte vill ge sig. Men ber gör jag inte längre.
(…)
Kanske inbillade jag mig bara. Jag spänner benmusklerna. Spjärnar emot. Försiktigt och med lätt darriga händer öppnar jag tidningen igen. Blonda tjejen ler mot mig och det går som en het stöt genom hela kroppen. Känslan är kvar. Den slutar inte.

Conny skriver om det i sin dagbok. Hon döper det till ”Det dåliga”, DD. I biologiboken i skolan har hon läst om Det dåliga. Det heter homosexualitet, och de flesta människor som har det i sig har en tung framtid att blicka fram emot. Mycket problem väntar den som är homosexuell. Äldre homosexuella kan komma att utnyttja yngre. Det bästa är omvändelse. Något som inte finns i Jönköping än.

Boken handlar förstås inte bara om funderingar kring den sexuella läggningen. Men kanske genomsyras hela Connys halvkriminiella leverne med supande och detta ständiga behov av att upprätthålla en mask, av just denna förbjudna insikt hon gjort.

Tiger är kanske en av de viktigaste böcker som skrivits för unga idag. Den är lättillgänglig, snabbläst och karaktärerna är personer man vill hänga med jämt. Jag glider snabbt in i 70-tals-jargongen och ”fular i” (skiter i) om jag egentligen borde göra annat än att läsa just nu. För mig är Tiger en av de viktigaste böcker jag läst, också för att jag känner igen mig. När jag var liten upptäckte jag att jag inte bara drogs till killar, jag drogs till tjejer också. Men liksom Conny var jag noga med att gömma den vetskapen för alla i hela världen. Nu tänker jag att det inte behöver vara så längre. Att min känsla av utanförskap har hört samman med att halva jag har blivit utsatt för självcensur. Connys tankar har varit mina, och tack Mian Lodalen för att du drog fram dem i ljuset.