Början är som något rakt ur Scarface; den koppärrige gangstern och den undersköna kvinnan han alltid trånat efter sitter vid baren när en rival kliver in, ropar något om hämnd för ett tjugo år gammalt mord och öppnar eld. Kulorna viner, folk tar skydd, både gangstern och hans flickvän förvandlas till såll och – nä, vänta, det är bara han som blir skjuten, hedern tillåter inte mord på kvinnor. Nä, vänta, han blir visserligen skjuten, men bara skadad. Och förresten var det hans kusin som sköt. Och förresten var mannen han mördade 20 år tidigare hans bäste vän, och de två familjernas män har mördat varandra sedan dess. För att hedern kräver det. Nej, för att ett spöke sade det. Nej, för makten över kokainhandeln. Nej, för kärleken. Nej, för att våldet föder sig självt. Och förresten såg jag på hans ögon att – hur såg du hans ögon? Han har alltid solglasögon. Dessutom sköt han ju tillbaka. Nä, han var obeväpnad, han var ju där för kärleken. Hans män sköt tillbaka. Nej, han var där ensam.

…Alltihop är ju i slutändan bara rykten. Det vi vet säkert: i en av Colombias större städer råder en decennielång fejd mellan två smugglarfamiljer, Monsalve och Barragan, efter att äldste brodern i ena familjen haft ihjäl äldste brodern i den andra. En efter en har de stora kusinskarorna gallrat ut varandra, alltid på årsdagen av något tidigare dåd, och nu återstår bara några enstaka vuxna män på vardera sidan; krigaren, tänkaren, poeten, mördaren, som lever i lyx eftersom de kanske dör i morgon. Och så deras kvinnor; fruar, flickvänner, systrar, horor. Plus, naturligtvis, alla de andra i stan, som berättar historien och som då och då kliver fram och börjar diskutera med varandra; rapporterar, spekulerar, redogör, hittar på – hur hamnade de här, vem sade vad, vem gjorde vad, vem älskar vem, vem dödade vem, vad var hans sista ord, hur ska det här sluta när våra huvudpersoner inser att de inte vill dö utan måste försöka ta sig ur den här cirkeln av utrotning?

Laura Restrepo har skapat en härligt dubbelbottnad historia här. Det går lätt att läsa Leoparden i solen som ett rent drama, en gangsterversion av West Side Story i ett hett och fuktigt klimat, en klassisk uppgörelse mellan bröder som av omständigheterna tvingats bli fiender. Som sådan fungerar den alldeles utmärkt; en rättfram, mustig historia med starka karaktärer, där även kvinnorna får en framstående roll utan att historien ryggar tillbaka från att det är ett brutalt machosamhälle. Visst, delvis är det en fråga om exakt hur blommig man vill ha sin prosa, och om man tycker att enstaka stycken som

han kastar in det här benet i sin själs förgiftade gryta och låter, på svag värme, koka en tjock soppa av svartsjuka, ursinne och smärta, kryddad med galenskapens salt, förtvivlans bittra droppar och den bitterljuva smaken från två små blad av hopp

är fantastiska eller smått överdrivna. Men samtidigt skymtar då och då i ögonvrån en påminnelse att mycket av den där typiska sydamerikanska magin är en kliché och att berättaren inte är någon objektiv kamera här; och även om det inte direkt är någon Bolaño-skarp uppsträckning hon ger både litteraturen och samhället blir det ändå en kuslig underton av att hela alltet, allt det där med hedersamma banditer och vackra mörkögda passionerade kvinnor som älskar dem är ett önsketänkande som faller sönder alltmer ju längre historien går: Vem vill bo i ett samhälle som kontrolleras av fullständigt hänsynslösa brottslingar, naket maktspråk, urskillningslöst våld? Vill vi inte hellre se våldsverkarna som tragiska romantiska figurer? Så då berättar vi naturligtvis den historien, medan kropparna staplas runt omkring oss. Och om leopardens fläckar hotas bleka bort målar vi dit dem igen.