Tänk om man fick vara popstjärna. Ha ett eget band och stå på scen och höra hur alla jublar för att man är bäst. Jimmy har spelat sen han var liten. Han kan spela på det mesta, kastruller och bunkar funkar bra tillsammans med slev och visp. Och om man samtidigt lirar pappas rockskivor blir det ett väldigt drag.

Jimmy har tur. En riktig tur. På hans fritids, som han egentligen inte trivs så bra på, jobbar en kille som också gillar att spela och tillsammans med fritidsledaren och bästa kompisen Linda börjar de repa och öva in låtar. Det är hur roligt som helst och de är rätt så bra. Snart har de en basist och en sångerska också. Så nu är det bara att sätta igång att repa mer och sedan ha konsert.

Den här historien är söt och handlar om livet precis som det är när man går på fritids och drömmer om att bli kändis. Men inte bara det. Den tar även upp känslan av att inte trivas, av att vara ledsen och besviken på de vuxna. Om när storebrorsan blir arg för att man har lånat en pryl av honom och om de stora killarna som är bättre på innebandy än man själv är. Men det är inte det viktiga. Det vet vi alla, att så är det att växa upp och vad skönt det är att läsa och att känna igen sig. Det viktiga här är drömmen. Drömmen som faktiskt är möjlig att förverkliga.

Jimmy gör det. Han står på scenen med pappas röda Fender Stratocaster. Världens finaste elgitarr. Han står där med sitt band och han river av ett gitarrsolo som får publiken att jubla och att skrika hans namn. Jimmy är en rockstjärna och han delar det med sitt band. Hans band, hans vänner. För nu är de alla vänner, även om det inte alltid har varit så.

Förutom att jag gillar historien gillar jag Mati Lepps bilder. Denna tokiga Hammarbyare. För visst är han det. Han lyckas i alla sina böcker få med de färger som är de vackraste för oss Bajenfans. Grönt och vitt. Så även om den här boken inte är en bok om fotbollskillen Spinkis så finns de där. De vackra färgerna, och jag kan inte låta bli att fnissa. Det är lite roligt att se att han gör en grej av det. Att så ofta som möjligt ha med de två färgerna. Och om det nu är så att man mot all förmodan inte gillar Bajen så är det ändå trevligt att se de två färgerna som en röd tråd genom hans illustrationer.

Ytterligare en sak, som jag kanske egentligen inte borde kommentera eftersom man inte gör det i boken. Det är att Jimmy är mulatt. Hans mamma ser ut som en glad afrikansk kvinna medan pappan är en vit, blek, svensk kille. Jag kan inte låta bli att tycka att det är trevligt och så politiskt korrekt att göra så. Det har inget med historien att göra och ingenstans beskrivs det hur han ser ut eller var hans mamma kommer ifrån. Just därför. De är en vanlig familj och att Jimmy inte ser ut som en liten lintott spelar ingen roll. För Jimmy är en kille som har en dröm och det är det enda som är viktigt!

I like it!

Att den här boken dessutom är utgiven på En bok för alla gör ju att du får den för endast tre guldpengar vilket gör att alla borde köpa den, för den är väl värd sin vikt i guld.