De tolv noveller som ryms i denna andra volym i H:ström Förlags utgivning av Edgar Allan Poes samlade noveller, hålls samman främst av det faktum att de tillhör den mer förringade delen av författarskapet. Inspirerande. Eller illavarslande.

Att läsa Poe med behållning kräver sin läsare. Man måste omfamna det manierade språket och vindlingarna mellan vetenskapliga anspråk och ytterst personliga bekännelser, en stilistisk och tematisk spännvidd som på gott och ont kan tillskrivas Poes breda utbildning och intresse. Man måste också acceptera att tonen och språket varieras lika lite som huvudpersonen, som nästan alltid är någon form av manlig avvikare med de egna tankelabyrinterna som främsta livskamrat. I de främsta av Poes noveller bildar dessa element suggestiv fond för själva berättelsen. I de mindre framstående novellerna skapar språksnåret och omvägarna en perfekt ursäkt för att, om inte mura in boken i väggen eller begrava den under golvet, så åtminstone lägga den ifrån sig.

Men varför ska man återuppta läsandet? Varför inte återvända till de noveller som eftervärlden valt att lyfta fram? Jo, för att novellerna, även de som inte når upp till Poes verkliga mästerverk, har ett stort värde som inspirationsmaterial, både för Poes egen senare produktion, som för andra författare.

Är man en sann anhängare av Poe är det förstås intressant att läsa ”Metzengerstein” – Poes första prosaberättelse efter de tre poesiböcker som inledde hans skönlitterära karriär, som tveklöst är den berättelse som angav riktningen mot senare gotiska mästerverk som ”Huset Ushers undergång” och ”Den svarta katten”. Uppskattar man science fiction är det troligt att en novell som ”Hans Pfaalls underbara äventyr” intresserar med tanke på inspirationen den innebar för exempelvis H.P Lovecraft i dennes utforskande av genren. För att inte tala om Jules Verne, vars berättelse ”Från jorden till månen” är klart inspirerad av Poes novell.

Novellerna kan också anses ha ett värde utifrån antagandet att Poes berömmelse aldrig hade överlevt utan det utanförskap som hans refuserade noveller och essäer beredde för honom. Han levde det liv som vi förväntar oss att den psykologiska skräckberättelsens mästare skall leva. Ett liv av lidande.

Som Charles Baudelaire skriver i det slutord som avslutar novellsamlingen:

Edgar Allan Poe, drickaren, den utblottade, parian, behagar mig mycket mer än den rofyllde och dygdige, än Goethe eller Walter Scott. Jag skulle gärna säga detsamma om honom och ett särskilt slags människor som katekesen säger om Gud: ”Han har lidit mycket för oss”.