Äntligen!

Nu äntligen har jag hittat tillbaka till min gamla Sune. Jag fnissar och bubblar och hör pappa Rudolfs pinsamma ord i öronen. Sune är precis som han ska vara. I lagom enkel kapitelbok med tjejtjuseri som största hobby.

Men det är konstigt. Samtidigt som jag tycker att Sune är precis som alltid så har det hänt något, han eller hans skapare har förändrats lite. Det finns viktiga poänger med som inte på något sätt blir töntiga eller konstiga. Bra faktiskt. Det är nämligen så att Sune inte längre stirrar sig blind på alla snygga fotomodellstjejerna, han ser också det vackra i de kraftiga och lite annorlunda.

Det är det nya hos varje tjej som är spännande. Att näsan kanske har en söt tipp. Att hon är mysigt lång eller fantastiskt kort. Eller bara rent ut sagt vackert mullig. Sune fylls av kärlek.

Bäst är att det inte känns som inklistrade moralkakor utan att Sune faktiskt är sådan. För själv är han ju inte direkt världsmästare i något, mer än kanske tjej-tjuseri. Han är värdelös på att springa, spela fotboll och allt annat tufft som de andra killarna pysslar med. Men det är okej. För man behöver inte var precis som alla andra.

Varför jag gillar denna så mycket mer än de andra beror på att denna känns mer som Sunes själ. Som den Sune som jag känner. Det är språket och de enkla illustrationerna som gör det. Man behöver inte färgglada bilder när författarna målar upp dem för ens inre. När bokstäverna är färgerna och meningarna bildar vackra bilder.

Jag har skrattat mycket när jag läste den här boken. Speciellt när Sune ska köpa en ring till Sophie. Om hur han sparat ihop pengar, hur han valt en ring och hur han har testat på kvinnan i guldaffären. Genast är jag tillbaka till mitten av 80-talet då jag och mina bröder fick vårt första Sune-band. Toppen.