Jag erkänner att det var baksidestexten som gjorde att jag lånade hem Hunter i Huskvarna från biblioteket. Det var en beskrivning av hur någon kommer åkande norrifrån med bil och ser hur Vättern öppnar sig ”som ett isblått skimrande hav”. Många gånger har jag farit förbi på den delen av E4:an och sannerligen är det en svårslagen vy.

Den första novellen är den som också gett namnet till samlingen. I den skildras en småstad där en fabrik står för huvuddelen av arbetstillfällena. Men huvudpersonen och hennes kompis Hunter har ännu inte trätt in i arbetslivet – de gör andra saker som dagarna utlovar dem. Läsaren bjuds in i deras världar som är fyllda av nyfikenhet men bråddjupen öppnar sig när man minst anar det.

Vi ville inte dö, vi ville bara att något skulle hända, att någonting skulle explodera och riva sönder den tröga hinnan som låg över stan.

Samlingen omfattar totalt elva noveller. Alla har en öppning som det är lätt att träda in i. Och flera av berättelserna byggs upp som i den första. Dels är det stämningen som liknar sagornas vidunderlighet. Dels är det händelseförloppet: allt kan hända.

Barnens blick ges företräde framför de vuxnas. Antingen är berättaren själv ett barn eller så återger en vuxen hur det en gång var som barn. Förhållningssättet är ännu fullt av acceptans, samhällsnormernas betydelse antyds vagt. På ett varierande sätt gestaltas ett avståndstagande till det liv som innebär jobb, bostadslån och fullmatade veckokalendrar.

Föräldrar är inte nödvändigtvis den trygga hamn som önskas. Unga människor får leta sig fram och göra egna erfarenheter, och de konfronteras såväl med sexualitet som brutalitet. Texterna innehåller ytterst få tidsmarkörer, något som skapar en svävande, evig tid – ungefär i samma anda som i Torgny Lindgrens berättelser.

I några av novellerna reser personerna iväg. Två syskon reser till USA för att träffa sin pappa. En kvinna befinner sig i Marocko. Men allra mest reser novellernas berättare i sitt inre. Ofta glider personerna in i situationer som påminner om mardrömmar; mycket obehagligt i mitt tycke. I nästa ögonblick inser jag att nyhetsflödet rapporterar om långt värre mardrömmar som drabbar verklighetens människor i olika delar av världen.

I novellen ”Familjen” påminns jag om det faktum att Sara Stridsberg en gång var ledamot i Svenska Akademien. Det är en beslöjad historia om ett sällskap i vilket huvudpersonen får bekanta sig med ceremonier, konversera med bordsherrar och få sitt porträtt målat. Skildringen håller sig långt från reportageformen och den som tror sig finna dokumentära element får leta på annat håll.

Stridsberg arbetar likt en fjärilsforskare som gett sig ut på ängar och i dikeskanter. Där sträcker hon sin fjärilshåv och lyckas göra den rätta knycken när hon fångar in sina unika varelser. Med pennan i ena handen och sin skarpa blick kommer hon nära och lyckas notera hur inre verkligheter uppenbarar sig hos var och en. Mörker och ljus, närhet och rovdjursdrift – många kontraster tycks rymmas i livet. Stridsberg lyckas sätta ord på subjektiva känslolandskap och hennes människoskildringar är inte likriktade.

Så här tog också de klassiska sagorna grepp om mig när jag var barn. En oro väcktes och det enda som kunde minska den var att bläddra vidare för att se och lära hur det kan vara.