Ryssland kommer att bli fritt – den dagen firar vi tillsammans!

Så skriver den ryska författaren Daria Serenko när hon signerar sin bok Flickor och institutioner åt en vän i februari 2022. Ögonblicket därpå arresteras hon och placeras i specialförvar i femton dygn. Dagen efter att hon släppts fri inleds Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.

Jag önskar mitt hem aska skildrar dygnen i cellen, kontakten med andra intagna, ronderna, försändelserna från vänner och familj. På sätt och vis är hon mycket privilegierad men grunden på vilken hon sitter inspärrad är absurd – hon har publicerat ett utropstecken, vilket är en symbol som används av Navalnyjanhängare – och likadant är det för medfångarna. Det är en verklighet som överträffar dikten eller vandrar hand i hand med den – Kafkas Processen – och det hon kan göra är att tänka och skriva:

Eftersom jag inte har något att göra här i specialförvaret är avståndet mellan verkligheten och skrivandet närmast obefintligt: så fort något händer dokumenterar jag det omedelbart. Jag vet inte om det är dokumentärprosa, autofiktion eller reportage.

Så får vi följa henne i nuet och de senaste åren; glimtar av händelser hon varit med om varvas med texter om och till andra personer, men också nedslag i tiden efteråt, då kriget pågår och hon måste lämna sitt hemland.

Hon vet kanske inte på förhand vad det är, vad det blir, men det jag läser är prosa och poesi, reportage och dagbok som går in i varandra, som visar än den ena aspekten, än den andra. Det växlar mellan vackert och rått, sakligt och surrealistiskt, personliga småsaker och allmän politisk utveckling.

Varje text om terrorn är en tunn och skör pil som oftast träffar fel eller blir nedskjuten i flykten. Bara några enstaka texter kommer att träffa målet, det är alltid en fråga om mer eller mindre lyckade omständigheter. Man måste använda de försök man har för att öka de samlade chanserna.

Och nog gör hon det, använder de försök hon har, och jag hoppas att hennes texter kommer att nå många på väg till målet.