Den lilla romanen Jag måste gå rätt in i elden av Kerstin Norborg utspelar sig under några få dagar vårvintern 1977. Honorine Hermelin har efter mer än ett halvt sekel i den gamla inspektorsbostaden Lilla Ulfåsa på godset Fogelstad i Sörmland nödgats flytta till ett anspråkslöst och dragigt krypin på Blomsterfondens äldreboende i Älvsjö, söder om Stockholm. Endast ett fåtal personliga tillhörigheter livar upp: den blå favoritfåtöljen, fotografierna av de nära och kära samt Beethoven i form av välspelade kassettband.

Honorine är en kvinna med stark integritet, vars anlete, trots att hon är inne på sitt nittioförsta år, fortfarande bär spår av den skönhet som en gång var så iögonenfallande. Men hon är barnlös och vännerna har antingen gått hädan eller alltför ålderstigna för att orka upprätthålla kontakten. Omgivningen på hemmet är därtill så trist att klockorna stannar.

Fast i tankarna är Honorine åter i barndomshemmet Ulfåsa i Östergötland eller på godset Fogelstad, hennes plats på jorden. För sin inre syn ser hon brodern Gösta, fadern, barndomsvännen Harriet Löwenhjelm samt hennes tre stora kärlekar, det vill säga den finlandsvenska litteraturkritikern Hagar Olsson, läkaren Ada Nilsson och den danske författaren Vilhelm Grönbech, vars svenska översättare Honorine varit i ungefär ett decennium när han besökte Fogelstad för att föreläsa. Alla tre har de en speciell plats i hennes hjärta.

Honorine återkallas till jorden med jämna mellanrum, när det är matdags eller då sjuksköterskorna kommer med hennes mediciner. Trots krämporna, inkontinensen, yrseln och händerna som darrar så hon inte längre kan skriva brev, är hon dock alltid noga med att vara artig. Den gamla oroar sig också över att verka snobbig eller glömma namn.

Jag kommer att tänka på Kerstin Norborgs lilla pärla Marie-Louise (2015). I båda böckerna figurerar historiska kvinnor som på ålderns höst blickar tillbaka på sina liv. Fast medan det hos Marie-Louise Hill (syster till Carl Fredrik, konstnären) sitter en tagg av bitterhet över allt som aldrig blev av, tycks Honorine mer tillfreds efter ett långt och givande yrkesliv som rektor och pedagog på Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad. Möjligen ångrar hon, i likhet med Marie-Louise, att hon varit alltför återhållsam och inte vågat släppa fram ”elden” i sina kärleksrelationer.

Jag påminns också om Merete Mazzarellas roman om den åldrande Topelius betitlad Ingen saknad, ingen sorg: en dag i Zacharias Topelius liv (2009). Här kommer vi den trötte privatpersonen, i stället för den upphöjde poeten, in på livet. Han, som i likhet med Selma Lagerlöf, kände leda inför de evinnerliga klasserna med entusiastiska skolbarn som uppvaktade honom.

Författarens intention har ingalunda varit att skriva en biografi full av årtal och yttre händelser. Hon brassar därför inte på med information om Honorines framgångsrika lärargärning på Fogelstad. Det är inte här Norborgs fokus ligger. Hon leker istället med läsaren och läsningen blir till lite av ett detektivarbete, då vi får en pusselbit i taget. Först bara ett förnamn eller rentav ett smeknamn. Elsa, Hagar, Lisse, Ada, Kerstin, Harriet etc. Det underlättar helt klart – eller kanske rentav förutsätter – att man är bekant med Fogelstadgruppen, det vill säga de fem kvinnorna som styrde och ställde på skolan, förutom Honorine själv, riksdagskvinnorna Elisabeth Tamm och Kerstin Hesselgren, läkaren Ada Nilsson samt författaren Elin Wägner.

Romanen är – i mitt tycke – förtjusande. Jag njuter av poesin i språket. Norborg har fantiserat ihop vad som rör sig i huvudpersonens huvud och tecknat ett berörande kvinnoporträtt bestående av skärvor. Honorine själv har inte underlättat för framtida skribenter, eftersom hon sett till att hennes privata brev förstörts. Istället har författaren låtit sig inspireras av Honorines porträtt, handstil och röst i bandade intervjuer samt brev som adresserats till henne.

Det är alltså inte den historiska personens tankar och känslor som kommer till uttryck i romanen, men det är likafullt en trovärdig gestaltning av hennes sista tid i livet. Själv anser Kerstin Norborg att Honorine gäckat henne, vilket resulterat i att romanen tagit henne över tjugo år att färdigställa.