Berättaren är tretton. Det är 1970-tal. Platsen är förorten till en icke namngiven stad, men det finns tunnelbana och de fina villorna ligger invid Mälaren så då vet man. Men det är av mindre betydelse. Berättaren har bestämt sig för att att hon ska därifrån så fort det bara är möjligt.

Skolan är platsen där ungdomarna blandas, oberoende av om de kommer från villaområdet med sjöutsikt eller sexvåningshusen några hundra meter bort. Berättaren hör hemma i den senare kategorin. Trots att de sitter bredvid varandra i skolbänkarna finns osynliga murar mellan samhällsklasserna.

På rasterna råder djungelns lag. Inga tabun hindrar pojkarna från att slå flickorna blodiga. Vuxenvärlden gör inget för att ingripa. Berättaren känner sig osynlig, utom när det kommer till trakasserier. Allt ändras när hon i nian får linser i stället för glasögonen.

Effekten blev omedelbar. Från att ha blivit betraktad som om inte löjlig, så åtminstone osynlig, blev jag plötsligt varse hur pojkar och även män såg på mig på ett sätt som uttryckte både beundran och åtrå.

Hon lär sig att förakta män.

De var mindre värda – knappt människor över huvud taget, bara en sorts missfoster som inte hade en aning om vad det verkliga livet bestod i. Kärlek. Bara kärlek.

Men relationen till andra kvinnor är också komplicerad. En egenhet hos berättaren är att hennes närmsta vänner aldrig namnges, i berättelsen kallas de enbart ”väninnor”. Men de duger som kumpaner i diverse sadistiska hämndaktioner mot lärare och män, utförda i det fördolda. Bokläsande gör att en ständig huvudvärk släpper. Högsta betyg i svenska är en självklarhet. Upptäckten att det skrivna ordet kan vara en maktutövning har stor betydelse.

Två USA-resor blir rejäla besvikelser. Landet för de frihetsälskande visar sig befolkat av ängsliga konformister som straffar avvikelser hårt. Till råga på allt är de oförblommerade rasister. Berättaren börjar se ”det vita slöddret”, narrar som i all sin själsslöhet inbillar sig någon slags bisarr rasöverhöghet. Geografisk flykt är knappast en lösning. Den här unga kvinnan har internaliserat ett utanförskap.

Boken avslöjar sig efter hand som en djupdykning i dagböckerna, Carina Rydbergs egna eller någon annans. Åtminstone framstår den så i mina ögon. En egendomlighet som stör är att Vitt slödder innehåller ett stilbrott. Inledningsvis är schablonerna Förorten, Väninnorna, Männen och så vidare. Det är starkt. Men sen inträder en förändring. Berättandet blir plötsligt mer alldagligt och mindre arketypiskt. Den lilla byn där mormor bor benämns Algutstrum, nöjesparken flickan blir medbjuden till av sin värdfamilj i USA kallas Disney World, de tittar på Charlies änglar på teve och så vidare. En försvagning.

Men stilistiskt är romanen utmärkt. Iakttagelserna av stort som smått är originella och genomträngande. Sannolikt kan många känna igen det uppvällande föraktet som är grunden för ett fullt rimligt främlingskap.