Jag är en ganska enkel människa. När jag läser böcker vill jag ha en bra historia. Helst en med början, ett mittenparti och ett vettigt slut. Om bara detta uppfylls, bryr jag mig inte särskilt mycket om hur lång den är. Jag blir glad om det är ett snyggt omslag, men det är inget absolut måste.

Den här boken gjorde mig glad en gång. Omslaget är snyggt och fantasieggande. Vi får se en sorts fantasifrukt, en sammansmältning av två frukter till en ny sort. Det hela har charmen av en gammaldags skolplansch. Det är jag gammal nog att uppskatta.

Men sedan började jag läsa. Och då var jag inte glad längre utan mest förvirrad. Vad är det Erik Lindman Mata vill berätta för mig? Och vilken form har han valt? Jag är inte människa att svara på någon av dessa grundläggande frågor, tyvärr.

Ibland är det dagboksanteckningar, ibland är det brev, ibland är det något som jag tror är essä och däremellan lyrik. Och det som ska hålla samman verket är äpplen med sina fem kärnhus. Nej, jag är ledsen, det funkar inte på mig.

Föreställ dig en bit brun och skär massa som fylls upp, huden spänns ut, förvandlas från cellulosa till kött.

Här tar min fantasi slut och mitt intresse dör. Och när jag får veta att det finns pomologisk litteratur från 1600-talet, antyder det ju att det finns samma sorts litteratur även från andra århundranden. Det är en litteratur som jag inte tänker fördjupa mig i, det kan jag garantera.

Jag är imponerad av mig själv att jag läste alla 376 sidor utan att få någon riktig klarhet i vem Inga, Krapp och Kermes är.

Erik Lindman Mata fick både Borås tidnings debutantpris och Katapultpriset 2020. Han är alltså en certificerat god författare. Jag har läst böcker sedan 1972 men aldrig fått något pris för den saken. You do the maths.