Som de efteråt skulle lära mig på ungdomsvårdsanstalten fanns det antagligen många anledningar till att jag sensommaren 1992 bestämde mig för att bränna ner min mammas hus.

1992 är Iris Watkins tretton år gammal och bor med sin mamma Grace i ett ganska slitet men också alldeles underbart hus. På sätt och vis är huset Iris hela värld – hon går inte i skolan, utan undervisas hemma av sin mamma, som försörjer sig som telefonmedium. Hon har inga jämnåriga vänner eller ens bekanta. Ofta går hon över till grannen, som är stenhuggare och gör gravstenar, men sedan är det i princip slut med umgänget. Någon släkt finns inte och morföräldrarnas död har beskrivits på olika sätt.

Det är lågkonjunktur och hög arbetslöshet, det engelska pundet skakigt och skakigare men skakigast blir det för Iris. Det har kommit brev från en advokatfirma, en främmande man dyker upp och frågar efter Hope Watkins och mammans svar lämnar mycket att önska. Alldeles för mycket.

Det var också en sak med mamma. Hon levde på sätt och vis mer i föreställningen om saker och ting än i den konkreta verkligheten. Kanske var det för att hon så lätt slog blå dunster i ögonen på sig själv som hon också kunde lura andra.
[---]
Det var bara mig hon inte kunde lura, åtminstone inte i det lilla. Med de stora sakerna var det värre, men de stora sakerna har ju ganska liten betydelse när man är barn.

1998 har Iris hunnit bli nitton år och umgås med konstnärer och musiker kring konsthögskolan i Glasgow. På en fest träffar hon Rupert, som vill ha henne med i sitt band – som inte finns än. Han spottar ur sig låtar i expressfart och bandet övar och övar men för att nå framgång krävs mer, mycket mer och hur långt är de beredda att gå?

Historien växlar mellan 1992 och 1998 men händelserna skildras från en ännu senare tidpunkt, ett dubbelt efteråt. Att det slutar illa 1992 står klart redan från början och där är det vägen dit som vindlar sig fram. 1998 är det mer öppet men det är samma olycksbådande stämning och nedslagen i åren däremellan gör en inte lugnare.

Trettonåringen som börjar förstå saker och ting och som inte riktigt kan hantera insikterna – och som inte borde behöva hantera dem. Ett nedbränt hus, en Iris som reser sig som en Fågel Fenix ur askan, överlevande men med en ihålighet av förluster. Nittonåringen som slängts ut i världen med sitt blandade bagage och samma födgeni och förmåga att tänja på sanningen som sin mamma.

Jag fångas av språket, stämningen och drivet – Amanda Svensson skriver citatvänligt med hisnande formuleringar och i full fart mot möjliga avgrunder – men ändå drabbas jag inte riktigt. Det är vackert och tänkvärt, vemodigt och ibland cyniskt, målande och doftande men Iris blir ändå inte riktigt levande för mig, tyvärr.