År 1524 utbröt ett uppror bland de fattiga i södra Tyskland, vilket snabbt spred sig till angränsade regioner. Man reste sig mot överhet och mot alla sociala orättvisor. Och när man börjar ifrågasätta sociala orättvisor så är steget inte långt till att också börja ifrågasätta traditionella religiösa dogmer och institutioner. En av dem som kom att få en ledande position i det här upproret var teologen Thomas Müntzer, som med sina tankar och ord kom att elda på detta ”de fattigas krig”.

Om de här händelserna skriver Éric Vuillard denna korta, lilla berättelse. Det går undan. På mindre än hundra sidor skildrar han såväl Müntzer och revolten, som en del av dess rottrådar i tidigare folkuppror. Raskt förs vi då som läsare från exempelvis 1300-talets engelska rebeller, via Böhmens husiter, fram till 1500-talets Tyskland. Man kan i Vuillards skildring verkligen känna den revolutionära glöden och frenesin bakom tankarna när folket gång på gång utmanar överheten. Det är en mycket vackert skriven och medryckande berättelse om en historia som fått allt för lite uppmärksamhet i den svenska historieskrivningen.

Till den svenska utgåvan har sedan lagts ett efterord av författaren och litteraturkritikern Kristoffer Leandoer. Intressant är att medan det förefaller mig som om Vuillards bok i grunden genomsyras av en sympati med dessa fattiga som gör uppror, så verkar Leandoer å sin sida närmast vara av motsatt åsikt – han förefaller snarare luta åt att betrakta Müntzer som en fanatisk och ”blodtörstig våldsverkare”. Leandoer må förstås ha sin syn på den kamp upprorsmännen och -kvinnorna förde, men jag har svårt att se varför förlaget valde att på detta sätt lägga in en brasklapp mot den bok de själva publicerar. Om något förtar efterordet något av behållningen av Vuillards korta lilla pärla.