Herregud vad jag hade saknat Jana. Herregud vad jag kommer att sakna Jana tills nästa bok är här. Vi for upp med mor är fortsättningen på Karin Smirnoff debutroman Jag for ner till bror som fick Augustpriset 2018. Det var en bok som gjorde knock out på de flesta som läste den. På mig med, såklart. Det tog ganska lång tid för mig att läsa någon annan bok efter att jag läst Jag for ner till bror, eftersom jag tänkte att ingenting någonsin kunde bli lika bra. Så mina förväntningar på Vi for upp med mor var utan att överdriva skyhöga.

Jag blev inte besviken. Redan på första sidan kom jag äntligen tillbaka till Smirnoff fantastiska skrivrytm. Kom tillbaka till Jana och hennes bror som heter Bror. Men jag fick också snabbt veta att det är en annan historia som ska berättas i denna uppföljare:

Moderen kommer efter i likbilen sa jag. Nordin kör henne.

Moderen dog och bror tystnade. Han blev ett mähä. Orkade inte jobba knappt prata. Moderen blev mor. Av respekt. Det var ingen stor eftergift ändå. Mor lämnade en eftersmak av söt gumma på torp som uthärdat livet för att plötsligt dö.

Smirnoff vågar lämna vardagen i Smalånger och syskonens trasiga barndom. Fast att allt det var säker mark och att vi som läste den första boken knappast skulle kräva så mycket nytt; vi hade förmodligen bara nöjt oss med att det tog vid precis där det slutade. Men Smirnoff skriver om en ny miljö, nya karaktärer, nya historier. I den här boken har syskonens mamma dött och i brevet hon lämnar efter sig berättar hon att hon vill begravas i Kukkojärvi i norra Norrbotten. Det är en annorlunda by som präglas av en sekt som föredrar att kallas gemenskapen. I gemenskapen är böcker, musik och preventivmedel förbjudet. Bror lockas in i gemenskapen, Jana står utanför och försöker dra ut sin bror, det är svårt, han kommer längre och längre från henne. Boken rymmer också en ny kärleksrelation mellan Jana och hennes kusin Jussi. Men helt lämnar Smirnoff inte det vi fått läsa om i den första boken, hon låter oss aldrig glömma Brors kärlek till alkoholen, Janas passion för den våldsamma John eller saknaden Jana känner för sin dotter Diana.

Det gick helt enkelt inte att lägga ifrån sig boken. Den var skriven på ett lika fantastiskt vis som den första med en handling lika unik som språket. Mina kompisar har frågat om jag har läst något bra på julledigheten och jag har svarat att jag läst Vi for upp med mor och att det var den bästa bok jag någonsin läst. De har frågat vad den handlade om och jag har svarat att ”Jo det handlar om en by i Norrland, och övergrepp och en sekt”. Varje gång har jag känt att det var ett fruktansvärt dåligt svar. Det handlar visserligen om en by i Norrland och övergrepp och en sekt. Men mest handlar det ju om Jana, Bror, John, Jussi, Marta, Diana … Det handlar om människor. Om människor som är så väl gestaltade att jag på riktigt inte förstår att det kan vara fiktion. Det är människor med så tilltrasslade och tragiska livshistorier att när jag försöker förklara boken låter det bara som en dramatiserad soppa med extra allt-tragik. Men när Smirnoff berättar med sina avhuggna meningar, med Janas rationella tankegångar, så blir allt som på riktigt. Det blir en fantastisk historia som inte borde missas av någon.