När jag var liten fanns KP, Kamratposten, för alla frågor man kunde tänkas ha om sex. Frågespalten där, om Kropp och Knopp, längtade jag efter mellan varje nummer. I skolan fanns visserligen sexualkunskap, men det enda jag minns av det är en lärare som skämtsamt säger att kvinnans könsorgan är lite likt ett gethuvud. Inte var det särskilt inkluderande, beträffande representation av olika nationaliteter, sexualiteter, fysiska eller psykiska variationer eller nedsättningar. Sverige upplevdes som homogent, och med dagens mått mätt: tämligen oupplyst. Det var inte som det är idag, att man kan söka kunskap via nätet, att det offentliga samtalet faktiskt svämmar över av vettig sexualupplysning. För inte så länge sedan kom forskning fram till att klitoris inte är en liten knapp, utan snarare ett träd, som grenar ut sig i kroppen. Vissa saker är onekligen bättre för de som växer upp nu. Som till exempel den här boken.

Nathalie Simonsson jobbar som sexualupplysare för RFSU, och kom 2012 ut med Världens viktigaste bok – en bok om kroppen, känslor och sex. Liksom den, är Viktigast av allt grundad i de samtal hon har och frågor hon får av unga när hon är ute i skolor och föreläser. Jag funderar ofta över om citaten på sidorna är autentiska, eller om de bara känns väldigt verklighetstrogna. Informativt och pedagogiskt, i en tillåtande och liksom snäll ton, går Simonsson igenom ämnen som kroppen, könsrollerna, hur man hanterar alla känslor, respekten vi behöver ha inför varandra, och sist (men verkligen inte minst) vad som utgör bra sex. Det är en så himla fin bok! Illustrationerna av Yosh Tam är ännu vackrare i den här än i förra boken. Det är något med tekniken som ger dem ett drömskt skimmer och samtidigt får känslorna att framträda än tydligare. Flera av dem vill jag spontant riva ut och sätta upp på väggen.

Mycket är förstås självklarheter för en nästan fyrtioåring som jag. Men så är den inte riktad till mig heller, får man påminna sig. Ofta sitter jag istället med den och fantiserar om att jag skulle vara till exempel nyinflyttad från en annan kultur. Det känns som att tilltalet blivit bredare i den här boken jämfört med förra. Hederskultur skymtar fram mellan raderna. Även om Simonsson hela tiden är väldigt noga med formuleringarna; det där kontrollerande kan ju finnas i en ursvensk familj likväl som hos någon annan.

Extra bra tycker jag det blir när hon skriver om mansrollen. Hur vi alla måste få vara svaga. Att det är viktigt att prata om sina känslor, men att killar ofta känner att de inte kan det. Det räcker med så lite ibland för att bryta normerna: en teckning där flickan är lite längre än killen, och ser liksom laid-back ut i kyssen, med ena handen i fickan. Eller att könsorganen presenteras bredvid varandra, med fokus snarare på hur lika de är i genomskärning, än hur olika de är.

Det märks också tydligt att den här boken kommit till efter metoo. Det är förmodligen anledningen till dess uppkomst, en känsla av att allt vi vet nu behöver uppdateras. Genomgående präntas budskap in om att din kropp är din, att det är viktigt lyssna, att fråga först, att inte förutsätta att man vet vad den andra vill, vikten av att kommunicera, och vad ett övergrepp egentligen är. Hur kan ett brottsoffer reagera? Vad kan du som kompis göra? Det är denna röda tråd som har gett titeln, tänker jag. Och även om det ibland kan kännas lite tjatigt med liknande formuleringar om frivillighet och att allt ska kännas rätt, så är det ju något värt att tjata om.

Viktigast av allt är peppande, varm, kittlande, tillåtande. Fungerar som en klok storasyster att hålla i handen. Om vi redan i tidig ålder kan få denna motvikt till all osund information samhället ständigt sprider om sex, könsroller och hur förväntningarna på ett samlag eller på en relation, eller hela jävla livet ska se ut, då har vi vunnit så himla mycket. Jag kan inte tänka mig något som är viktigare än det, faktiskt.