Mo Hayders böcker Fågelmannen och Behandlingen, som här recenseras tillsammans eftersom de följer tätt inpå varandra, är vidriga. Riktigt, riktigt vidriga. Och precis när man tänker att nu, nu har författaren i alla fall nått botten -ja, då lyckas hon sjunka ytterligare lite djupare. Någonstans läste jag att även extrema skräckfilmer undviker att visa våld mot barn eller djur. Sådana begränsningar har inte Hayder. Här förekommer våldtäkt, mord, nekrofili och annan likskändning, djurplågeri liksom sexuella övergrepp på minderåriga barn. Och ibland på deras föräldrar också. Allt skildrat i plågsam detalj.

Jag är inte typen som upprör mig över underhållningsvåld, men efter att ha läst färdigt böckerna har jag en smutsig känsla i kroppen. Det finns vissa gränser man inte vill passera, inte ens i läst form – och nu hade jag inte bara gått över gränsen, en del av mig hade låtit sig underhållas av det också.

För faktum är att böckerna inte är dåliga. Får jag en deckare i handen slukar jag den som en person som inte sett mat på ett halvår sätter i sig en Big Mac, och Fågelmannen och Behandlingen är inga undantag. Spännande, inte sämre skrivna än något annan i genren (man läser ju inte thrillers och deckare på grund av språket), beroendeframkallande sidvändare och på sina sätt riktigt intelligenta. Vare sig ondingarna eller jakten på dem följer det mönster som kan kännas igen från andra thrillers, hur banal handlingen än må framstå med kvinnoskändande seriemördare i Fågelmannen respektive galning som tar hela familjer till fånga i Behandlingen.
Att Hayder inte väjer för det som annars är tabu är på så vis en fördel. Är gränserna för vad man kan och vågar skildra borta kan också berättelsen hitta nya vägar.

När den framlidne filmkännaren Roger Ebert skulle recensera skräckelfilmen The Human Centipede så vägrade han sätta betyg. Han ansåg nämligen att det inte lät sig göras på film av den genren och kalibern. Det sammanfattar väl vad jag känner inför Mo Hayders böcker. Jag vill inte rekommendera dem -och därmed hållas ansvarig för kaskadkräkningar, mardrömmar, hjärtattacker eller liknande fullt rimliga fysiska manifestationer av ogillande. Dessutom tar det emot att _rekommendera_ böcker med detaljerade beskrivningar av grova sexualbrott mot kvinnor och barn. Men jag ska inte sticka under stol med att jag läste böckerna med behållning. Nyskapande, en intrig som man inte vet vart den tar vägen – och ta mig tusan om man i Fågelmannen för ett ögonblick kunde känna lite sympati för en i övrigt osedvanligt vidrig karaktär. För min del hade jag heller inget emot att samhällskritiken, som numera är ett vanligt förekommande inslag i deckare och thrillers, lyste med sin frånvaro.
Roger Eberts ord avslutande ord om The Human Centipede får alltså, lätt modifierade, bli mina ord till er om Mo Hayders böcker. ”Är dom bra? Är dom dåliga? Spelar det någon roll? De är vad de är och fyller sin plats i en värld där stjärnorna inte lyser”
Gillar du spänning och skräck, inte skyggar för våld och är beredd på en läsupplevelse utöver det vanliga -ja, då kan Fågelmannen och Behandlingen definitivt vara något att sätta tänderna i.