De flesta har nog hört talas om Tjänarinnans berättelse vid det här laget. Andra säsongen av tv-serien är på gång, och boken hade varit populär långt innan dess. Den publicerades först 1985, och kan väl sägas ha fått en renässans i och med tv-serien. Den utgåva jag läst, som publicerades förra året, har seriens ledstjärna Elisabeth Moss på framsidan och ett nytt förord av Margaret Atwood.

Det här är inte första gången jag läser boken. Jag sveptes upp sent förra sommaren av bokens popularitet och slukade den, då på engelska. Så först och främst: vilken översättning. Normalt ilar det besviket i mig varje gång engelskan hörs bakom orden, när svenskan låter onaturlig och krampaktig. Men det är sällsynt i Maria Ekmans översättning. Hon har verkligen lyckats fånga Atwoods ton och känsla. Författarens sätt att säga mycket med små medel, att lämna läsaren med en halv pusselbit och en oroskänsla i magen.

Men boken. Boken. Av alla dystopier jag läst måste detta vara min favorit. Den utspelar sig i USA någon gång under slutet av 1900-talet. På grund av en ny sorts syfilis och föroreningar har födelsetalen stadigt gått ner. Som en följd av detta blir kvinnor ovärderliga för nationen, eller kanske snarare deras kroppar och förmåga att bli gravida. Långsamt förlorar kvinnorna sina rättigheter och vid historiens början har allt detta redan hänt. Offred är en så kallad Tjänarinna, vars uppgift är att föda barn åt landets mäktiga män. Landet drivs av religiös fanatism och alla kvinnor är extremt hårt kontrollerade.

Historiens styrka ligger i dess trovärdighet. Här finns inga hjältar. Inga otroliga vetenskapliga genombrott. Offred, vars riktiga namn aldrig avslöjas, är otroligt mänsklig. Hon revolterar, visst, men i små steg. Det går inte annat. Hon avskyr det som har hänt, men hon gör inte mycket för att stoppa det. Man anpassar sig: ”Vi är tvåbenta livmödrar, det är allt: helgade kärl, kringvandrande kalkar.” I stället är det framför allt tristessen som ständigt hotar, som kan få henne att begå ett misstag. Offred plågas av tristess, om bara något ville hända, och längtan. Efter värme, ett samtal, sin mor. Sin familj.

Det är skrämmande. Smärtsamt. Det är inte svårt att tänka sig hur det skulle vara att leva så som Offred gör, även om man inte gärna vill. Och säkert är mycket av det en realitet för kvinnor redan idag. Boken påminner oss om hur viktigt det är att värna om våra rättigheter, men också hur svårt det är. Och hur i princip omöjligt det kan vara att slåss inifrån ett låst system som inte vill annat än utnyttja dig.

Jag rekommenderar boken med värme, men också försiktighet. Det är en stark bok, svår och tung att läsa samtidigt som den imponerar. Men också viktig. Och så mycket bättre än tv-serien.