Utgiven | 2017 |
---|---|
ISBN | 9789187891632 |
Sidor | 271 |
Översättare | Tomas Håkansson |
Östern vidgar sig. Det som i På vägen till Babadag utgjordes av Europas östra yttergränser, är nu också de för oss avlägsna delarna av Ryssland samt Kina. Blicken är emellertid den samma, den som ser långt och skönjer det nära i det fjärran. Andrzej Stasiuk far genom landskap som får en att vilja ”dö…[och] återgå till platsens inre, till mineralriket”. Vi är ett passivt öga på resa längs Gobiöknens avvägar, denna sandvildmark, ”alltings grav”. Kanske är det en längtan efter att få se solens första strålar vilket är det samma som avskildheten; att få höra ”plåtskramlet från en skottkärra i gryningen”.
Andrzejs Östern är liksom Taksim och På vägen till Babadag en återberättelse av vad landskap, människor, stämningar vet att återberätta och förutse. Han vill med sitt sökande höra vad omgivningen och personer förtäljer om då- och nutid. Andrzej följer i spåren av Jordens fördömda, de som tvingades bort från sina hem och ”koloniserade de avfolkade Lägre Beskiderna, Karpaterna, Donaubäckenet och så småningom hela världen”. Han funderar kring föräldrarnas verklighet i ett kommunistiskt experiment som var
större än allt prat om rättvis fördelning av resurserna, åt var och en efter behov, om att ta från de rika och ge till de fattiga och kräva tillbaka det stulna brödet. Det var större än så, det handlade om att upphäva hela materien, besegra den – så att den aldrig mer skulle få någon betydelse eller orsaka problem. Detta projekt var alltså större än historien och låg mycket nära geologin.
Östeuropa kallas ibland Europas bakgård. För vilka kan man fråga sig. För oss som är Europas, om än högst diskutabelt, välansade trädgårdsmästare? Frankrike. Tyskland. Sverige. Öst är det okända, men inte för människorna som lever där. De utgör länder som är just länder och det i sin egen rätt. Jag försöker ändå förstå om det ligger något i det och vems upplevelse av bakgård vi egentligen talar om. Kanske ligger bakgårdigheten i en önskan hos de ännu inte invigda att sammankoppla sig med den ohejdade och vulgära konsumistiska och varucentrerade ådra vi livnärs av. Eller är bakgården synonymt med en materiell och immateriell eftersatthet: Fattigdom, en konservativ och oförlåtande syn på abort, HBTQ-rörelser, utlänningar, alltså allt som avviker från någon sorts heteronormativ nationalism? I sådana fall kan jag finna många vanvårdade bakgårdar runt min egen husknut. Tistlar, blöt mossa, morrande väsen, skramlande oväsen och irrbloss.
Han vädrar kommunismens fall och förfall; försöker förstå ett Ryssland vars vindar påverkat honom sedan barnsben. Han spanar över gränsen in i ett Kina som, för att håna Ryssland kan man gissa, upprättat prålande och självlysande byggnader. Symboler för ett framåtskridande som är lika mycket en polerad yta som något annat. Han är en ”förbipasserande”, men är det möjligt att blott vara en passiv betraktare? Vi kanske vill det, önskar och intalar oss dess möjlighet – allt för att slippa ansvarskänslan som tär vårt samvete.
Jag känner igen mig i Laszló Krasznahorkais Satantango. Vi befinner oss i samma sorts by-abstraktion som är utdöende till följd av marknadens sentimentalfria- och likgiltiga hållning: En nedlagd arbetsplats – byns ekonomiska generator Anläggningen – har sedan länge varit död. Det som är kvar av byn är någon gammal fallfärdig åkerlada, ett par rostiga plogar och en rulle med ledsen taggtråd. Lortiga vattenpölar, en krog och en fylla av guds nåde. Där däckas det, spys det, vänsterprasslas det, sovs på ”biljarden”, slattar hinkar man i sig, cigaretter tänds, kaffe serveras, man sover i omgångar, spindlar överallt.
Han söker detta förfall och inte främst dess orsak. Förfallet är det gamla men lika mycket det moderna med dess fragilitet. Alltså det som bara har ett ögonblicks mer livsgnista i sig. När såg ni senast ett nybygge som stämplats med ett årtal? Våra varors innersta är förruttnelse. Och producerade i – Kina!
Sökandet leder honom, många gånger av en slump (vad en slump nu är) in i det som urbaniseringen lämnat efter sig. Byar eller mindre orter som krympt och utarmats.
Alla flyr härifrån. Från byarna till småstäderna. De lämnar efter sig eternit [asbestcement], plåttak, putsat och oputsat tegel, pvc-fasader, buskar och träd plågade av beskärning, de lämnar sitt förflutna och sitt landskap och försvinner.
Finns det i det moderna projektet, frågar jag mig, utrymme för landsbygden mer än i någon typ av ruralromantik och som en retreat för rekreationssyften?
Han börjar förstå att han hör hemma här. Mor hans spörjer varför han inte flyttar västerut, men han är bestämd: Det är i det nedbrutna, i den nutida dåtiden som långsamt faller sönder, han har sina ”bröder och systrar”. Det blir personligt och dokumentariskt. I bakgrunden, i de historiska återblickarna, skymtar Kriget och Förintelsen fram. Äldre människors skildringar av rök och doft av bränt kött och mänskligt fett. Barns skattjakter i askan. Aldrig ett överflödigt ord, ingenting någonsin utelämnat. Det påminner oss om att vi påverkas av samhälleliga omvälvningar som inleddes för årtionden sedan. Man lösgör sig inte från historien.
Jag förstår ändå ingenting. Kanske anar jag något, det att minnet är ett skydd mot tiden som oundvikligen ändå kommer förinta det som från begynnelsen är dödsdömt. Jag söker bland tusentals närmast identiska skärvor bara för att finna att de ändå är omöjliga att sammanfoga. Grundgrops-citaten som är strödda över sidorna är sällsynt passande. Han reser med Platonov i fickan, han är en förklarande guide. Och vill den leninstaty täckt av duvors träck han finner säga oss något?
Han gör själv ett sista försök att förstå varför han reser. Han svarar:
Jag vet inte själv.
Publicerad: 2018-03-10 00:00 / Uppdaterad: 2018-03-01 12:07
Inga kommentarer ännu
Kommentera